Tålamodet är slut. Har efter en timme gett upp hoppet om att någonsin få en snygg egen-designad blogg!
Nu sitter jag här med några fruktansvärt fula blommor och en sida full av skrikiga färger i en enda röra...
inte ALLS som tänkt mig, faktiskt =/

Jag förstår bara inte hur det kan vara så svårt.
När lunar va hippt (jepp, både lunar och ordet "hippt", nä, okej kanske inte hippt, men iaf lunar, va inne på min tid) så var jag design-mästaren som alltid kom med dom snyggast designade sidorna.
Nu sitter jag i bloggträsket o känner mig helt värdelös!
När slutade man egentligen designa med "backround color =#fffhoo" eller hur det nu va?
Mycket lättare ju =)
Egentligen inte detta jag ville skriva om, men var tvungen att förklara mig. Och om någon vänlig själ, som har mycket tålamod, skulle vilja visa mig någon dag skulle jag mer än gärna ta emot denna hjälpen, för blommorna måste bort... de e en sak som e säker!

Nu till viktigare saker...

Det har idag gått 2 månader sen jag träffade min L.
Killen som har stormat in i mitt liv och rört om i grytan något makalöst.
Och detta inte bara på ett bra sätt... utan på ett fantastiskt sätt.

För första gången i mitt liv känner jag mig inte bara trygg genom att vara med någon.
Nu är jag lycklig för att jag får vara med just honom.
Han är nämligen inte vem som helst den här Linus... Han är kärlek, han e lycka, han e på riktigt.
Tillsammans med honom känner jag ett lugn som jag aldrig känt förut.
Han dömmer mig inte. Och jag kan inte förstå det.
För jag är inte perfekt, det vet jag.
Och jag tror säkerligen inte han tror eller tycker det heller.
Men saken är den att han inte heller kräver det av mig.

Detta låter kanske helt knäppt i era öron. För visst vill man att ens pojkvän ska se en som den perfeka tjejen?
Absolut! Jag håller med er till 100%
MEN nu syftar jag på hur man ser på sig själv.
Jag tror vi alla har våra dagar. Dagarna när man ser sig i speglen, drar fingrarna genom sitt perfekta hår, då tänderna blänker så skinande vita att du är tvungen att kisa med dina perfekta, glittrande ögon o då du tänker att du inte skulle vilja ändra på en enda sak i ditt fulländade liv.
Sen har vi ju dom där andra dagarna. dagarna då du hoppar till av förskräckelse när du går förbi speglen. Då du inser att du antagligen inte ens är människa. Kanske inte ens ett monster. Då du funderar på att med flit bryta ett ben eller två för att slippa träffa kompisen du redan bestämt med, eller gå till jobbet o spela "Jag e alltid lika trevlig och professionell".
Vi snackar dagarna då gollum ser ut som miss world brevid dig.


Ni kanske inte är lika knäppa som jag är i detta sammanhanget.
Jag hoppas inte det. För er skull.
Jag är hon som kan gå och må illa efter ett dåligt (som i mina ögon inte är dåligt, utan snarare fruktansvärt, hemskt, groteskt, äckligt, vidrigt) foto i flera veckor.
Hon som funderar på att råbanta, för att nästa sekund trycka i sig en påse godis för att hon inser att det är för sent för detta vidriga monster att någonsin bli snygg, eller hon som bara kastar bort sitt liv på en hundradels sekund bara för att hon tror det är för sent.
Som tur är e jag också hon som alltid städar upp skärvorna av sina misslyckanden innan någon stampar in i rummet och ser förödelsen.
Jag tar  tag i mig själv, ser mig i speglen, o ser kanske ingen skönhetsdrottning, utan bara en vanlig medelmåtta, men nöjer mig glatt med detta för tillfället.
Det jag EGENTLIGEN ville komma till efter denna oehört långa utläggning är att även om folk kanske känner igen sig i en sitution så är det långt ifrån alla som accepterar den.
När folk är olik en själv höjer man ofta på ögonbrynen. Saker o ting ses som onormalt och konstigt bara för att man själv inte känner så.
L är inte sådan.
han kanske inte förstår, men han accepterar.
Det känns som att han är så härdad, så trygg i sig själv att han inte behöver se ner på folk bara för att dom inte tänker eller tycker samma som han gör, och DET, mina vänner, är något jag värdesätter högt.


Jag har alltid trott att man ska behöva kämpa för att få kärlek
Att man måste vara olycklig för att få bli lycklig.
Att kärlek bara är just kärlek när man måste jaga efter den...

Med Ls tålamod och innerliga kärlek till mig har fått mig att helt ändra uppfattning.
för även om jag fortfarande förstår att kärleken inte alltid kommer lätt så förstår jag nu att bara för detta behöver man inte göra det svårt.

På två månader har en kille som e lika vild som jag själv är fått mig lugn.