Förtydligande av gårdagens blogg...

Det är fruktansvärt intressant hur olikt folk uppfattar saker o ting.
Jag, som är mästaren på att skriva i gåtor, kanske borde förklara lite tydligare,
För i ett sammanhang som detta, gott folk, får ni inte missförstå mig...

Min L ringde för att säga god natt innan. Vi snackade en stund, och plötsligt urbrast han "Du gumman, det där som du skrev i din blogg, om att jag inte såg dig som perfekt, det..." Sen avbröt jag.
Jag visste att det var något.
L kom ner till jobbet idag o gav mig några pussar för att pigga upp mig. Bara för att han e sån.  heeelt underbar alltså!
Han sa att han läst bloggen. Att han tyckte det va fint skrivet,
Ändå någonstan där inne såg jag i hans ögon att det var något han grubblade på.
Jag dömmer honom inte. Å inte er heller.... För jag skriver, som sagt, i gåtor. På mitt eget sätt. För att jag förstår...


Jag vill därför förklara, precis som jag gjorde för L, vad jag menade med att han inte krävde att jag var perfekt...
Till att börja med anser jag själv att ordet perfekt borde raderas bort helt och hållet... För kan egentligen något, eller någon, någonsin vara perfekt?
Inte i mina ögon.
I alla mina tidigare relationer har jag däremot inte bara känt att jag inte var perfekt, jag har inte ens känt mig tillräcklig.
Det har alltid funnits något i min partners ögon som varit oförståligt, konstigt, ja... till och med oacceptablet.
Detta har inte bara handlat om utseende, det har väldigt väldigt sällan handlat om utseende faktiskt.
Det har snarare handlat om hur jag varit som person. Hur jag valt att leva, uttrycka mig, handla.
Det som gjort mig till Fanny har varit fel, knäppt, äckligt.
Jag har handskat med killar som klankat ner på personen jag är, och, tyvärr, tolererat det.
Jag har gått omvägar, trippat på tå, ljugit och sett ner på mig själv.
Jag har ändrat på mig själv, och detta inte för att jag velat, utanför för att tillfredställa dom.
Ändå slutar det varje gång på samma sätt... Fanny ligger där. Dumpad, Trampad på och skrattad åt.

Så ska det inte va...
Absolut inte!
Hur kan egentligen någon utsätta en annan människa för en sådan fruktansvärd handling?
Och hur har jag kunnat låta detta hända gång på gång?
Inte vet jag. Och jag vill inte veta heller.
Jag trodde inte att jag dög som jag var.
Att dom hade rätt. Att jag skulle vara nöjd att någon ens ville synas med detta monster till människa.
Jag trodde aldrig att jag räckte till.
Tills jag träffade jag L.
Och plöstligt såg jag någonstans att jag visst var något värd. Att jag inte alls var ett monster
Att jag var en älskvärd och fin människa.

Han var stolt över att visa upp mig.
Han avgudar mig för den jag var. Med alla mina små fel och brister.
För i hans ögon är jag visst perfekt... för ibland borde man faktiskt få använda det där dumma ordet, inte sant...? ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0