Nöjet med att nöja sig med...

Helgerna brukar va fyllda av äventyr.

Jag gör dom till ett äventyr.

Önskar bara ibland att även vardagen kunde vara vacker.

Just nu lever jag på längtan.


Vardagarna för mig flyter på som en grå dimma, där målet är helgens färgstarka sådan...

Dimma alltså!

Sorgligt? ja, mycket möjligt...

Men jag säger inte heller att de e såhär jag vill ha de...



I höstas kände jag mig pånyttfödd. Som ett spädbarn vars enda trygghet låg i omgivningens omhändertagande.

I hans omhändertagande.

Tyvärr är jag inte ett barn. Jag ses som vuxen. Jag borde kunna ta vara på mig själv.

Jag borde kunna kastas ut i världen och där borde jag klara mig.

Utan att någon ska behöva hålla mig i handen under hela resan.


Plötsligt var jag trygg. Jag va omtyckt av någon som jag tyckte om.

Jag litade på någon igen.

Jag kastade mig handlöst ut och trodde att han skulle ta emot mig.

Att han skulle skydda mig mot världen o hålla mig så som de barnet jag i denna situationen faktiskt är.

Tyvärr funkar de inte så.

Jag satsar för mycket när jag väl satsar.

Blir för insatt för snabbt.

Det verkar som att de är antingen eller för mig.

Vilket, jag vet, inte är bra...

Varken för mig eller någon annan.

Detta resulterar oftast inte i annat än ett krossat hjärta,

och då även ett krossat självförtroende.



Jag saknar honom, men framför allt tryggheten.

Jag saknar att inte vara "någons"

Att krypa in i nåns famn o få lov vara den lilla, osäkra, rädda flickan jag faktiskt ibland är.


På ytan och i livet är jag tuff. Jag e stark och framåt.
Detta är inget spel.

Verkligen inte. Detta är en del av mig.

Jag vill bara att folk ska förstå att detta inte är den enda sidan av mig.

Folk dömmer allt för fort, och stämplar går uppenbarligen inte att tvätta bort "bara sådär".


För att bli accepterad och älskad för den man är måste man nog faktiskt, hur klyché det än är, först acceptera och älska sig själv. Och jag vet inte om jag gör det.

Kanske är även detta, som med kärleken, för att jag vägrar att nöja mig...

Jag vill älska något som är värt att älskas. Något jag är nöjd med.

Man måste kämpa för att uppnå mål, och även om man inte alltid når målet så borde man inte nöja sig för än man iaf försökt.

Folk kommer förmodligen bli rasande över detta uttalande.

De ni inte förstår då är att jag, den bortskämda höllvikenbruttan inte alls har höga mål med livet.

Jag vill ha ett helt vanligt svensson-liv.

Eller ett, som jag brukar säga, svensson-liv med en klick smör.

Jag har bara inte orkat ta tag i det än. Och då, mina vänner, tycker jag inte att jag borde nöja mig och respektera mig själv.

Ibland måste man kämpa.

Jag är ju trotts allt en Lundborgare. Och som dom brukar säga - så kommer inget gratis...
även om det ibland vore jäkligt skönt


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0