Efter att saras 600mg-ipren nu gått ur kroppen känner jag åter igen hur febern stiger. Huvudet bultar och halsen värker.
Jag känner mig som ett barn.
Ett ynkligt litet barn som bara vill ligga nerbäddad i en säng, där mamma sitter brevid och klappar mig på pannan.
Där jag får gråta och tycka synd om mig själv.


Även om jag e så pass dålig och känslig som jag faktiskt är just nu känner jag ingen ro i kroppen.
Jag ligger nerbäddad under mitt täcke, med datorn på magen o väntar på kraft nog att sätta igång en film och att min ipren (tyvärr bara en 400mg) ska börja verka.

Jag pratade med min kusin precis.
Ibland verkar hon vara den enda som förstår.
Kanske är det för att hon e lika fucked up i huvudet som jag e...
eller kanske för att hon lyssnar på vad jag verkligen har att säga.

Jag bloggar för att rensa.
För att få ut mina känslor.
För att beskriva hur jag känner för, eller i, en viss situation, 
inte för att jag alltid går runt och känner så.

Som jag skrev i min förra blogg så är min starka, självsäkra sida ingen spel. De e ingen fasad.
De är något jag är!
Det är JAG!
En sak jag då undrar är varför människor i min omgvning, efter att ha läst min blogg, plötsligt, tror att jag är osäker, liten och rädd...
Dom tror att jag e olycklig och beroende.
Så är inte fallet!
Jag vill göra klart för er, att jag, starka, självsäkra, tuffa Fanny,
eller för vissa av er, Lilla, osäkra, svaga Fanny,
faktiskt har två sidor!
Vissa av er ser bara den ena.
Vissa av er ser bara den andra.
Och ett par, få, utvalda, får se båda...

Jag älskar att uttrycka mig i skrift, men däremot inte så mycket i handling.
Jag känner mycket, jag tänker mycket, men jag gör lite...
Jag har hittat ett sätt att komma upp till ytan med känslor jag inte vill, eller för tillfället inte kan visa eller uttrycka på annat sätt.
Så låt mig då, snälla, få göra detta på mitt sätt...

De är inget skådespel när jag fnyser åt rosenblad o gosedjur, inte heller när jag skrattar åt killars dåliga skämt eller säger att jag haft kul efter att ha druckit upp halva lönen på en kväll o kommer hem med båda klackarna avbrutna.
Inte ens när jag tar Tn under armen o lägger av en kommentar som "vi e ju snyggast här" ljuger jag.
Nej. Detta är även de sanning (för mig) Och jag menar varje ord jag säger.
Däremot måste människor förstå att det inte heller är lögn när jag säger att jag älskar. att jag är kär, ledsen, eller att jag känner mig sårad, ful, sviken, patetisk, oförstårbar eller misslyckad.
För det gör vi väl alla ibland?
Problemet är att jag har svårt att visa mig svag. Jag har fått lära mig att bita ihop, inte tycka synd om mig själv och att jag alltid har ett val...
När dessa tankarna snurrar i ens huvud är det inte alltid så lätt att erkänna ens fel och brister.
Det är inte så lätt att erkänna ens tankar och känslor...
Därför, omedvetet, döljer jag dom så gott det går.

Jag ville skriva denna bloggen för att få er att förstå.
För Fanny är faktiskt partyprinsessan och rosenblads-hataren, men hon är oxå konstnärssjälen med dom flummiga ideérna. Flickan med tankar och känslor. Med hopp och tro. Hon med den kaxiga attityden och hon med den osäkra.
Hon är väl helt enkelt...
Som de flesta andra.