Minnen från förr...

När jag cyklade hem från jobb hörde jag ljudet av pumpande musik, festglada människor o skålar som utbringades i var och varannan lägenhet (okej. de sistnämnda hörde jag faktiskt bara en gång)
Känslorna från mitt galna tonårsliv kom tillbaka som ett slag i magen.
Vilken tid. Vilken magi. Vilken sanslöst tragisk människa jag en gång varit!


I mina ungdomsår var nog allt som betydde något just festen. Precis så som pappa sa! Då jag hatade honom. Tyckte att han inte förstod någonting... För jag trodde att jag alltid skulle leva sådär. Att kickarna man fick var livets mening.
Känslan o friheten gjorde ju mitt liv värt att leva. Tanken att helgen närmade sig fick mig att orka, att kämpa...
Jag jag levde ut varje helg som att det var den sista. Festade nätterna långa. drack tills då jag inte klarade mer. åkte in och ut från stan för att alltid va "där de hände". För att det va allt jag hade.
Om jag så hade 2 eller 2000 kronor i min ficka så skulle jag till varje pris ut i vimlet. Så va det bara!
Egentligen tog det väl slut först när jag åkte för att säsonga. För att som jag trott "festa ännu mer". Och visst va de fest. Fy tusan vilken fest. Dock inte på alls samma sätt som innan...


Jag älskar fortfarande att festa. Att dricka. Att träffa människor. Nya som gamla. gamla som unga.
Ändå drar jag idag gränsen betydligt tidigare än förr.
Jag festar inte natten lång om jag vet att jag ska jobba.
Inte heller om jag inte egentligen har råd.
Jag festar heller inte för att jag ser detta som min enda väg ut ur helvetet. min enda väg mot lycka.
Jag är idag inte desstruktiv.


De e sorligt att man en gång levt så.
Men jag visste inte bättre.
Kanske var det min enda väg att finna lyckan.
Kanske fick det mig till slut att inse att det fanns något mer än vodka-lime och jägershots.
För idag, och det bara några år senare vet jag så mycket bättre!

Så jag vill faktiskt inte tänka på det som något negativt.
Jag har lärt mig mycket och varit med om mycket.
Så visst e gamla erfarenheter något man borde ta vara på. Tänka på.
Ibland e man så otacksam över vad man har. Vad man går igenom.
Då kan man blicka tillbaka. o se det som en övergång. En mognadsprosses.
Något man inte behöver vara stolt över, men heller inte skämmas för...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0