Jag kan inte förstå hur jag fortfarande kan va irriterad över en sak som denna... Irriterad e kanske fel ord att använda, förresten. Besviken skulle jag nog snarare välja att kalla det.

Är det kanske högstadie-nivå på mitt beteende? Mycket möjligt.
Men nu handlar det inte om att någon köpt likdana (läs "härmat") byxor eller skor som mig. För dom har faktiskt tagit något viktigt ifrån mig. Något dom kanske inte menat att ta, men som mina vänner ändå borde varit uppmärksamma nog att lägga på minnet, o på det sättet inte skapat denna konflikt...
Inte nog med det har detta inte bara hänt en, utan faktiskt två (!) gånger.

Jag säger inget. För det är inget jag har patent på. Tyvärr!
Men bara för att man inte hunnit först så ger det heller ingen rätten att ta detta ifrån en.


Vänner och bekantskapskrets förändras från dag till dag. Det har jag på senare år förstått.
Jag har kvar få, men väldigt nära vänner som jag vet på ett eller annat sätt alltid kommer finns där... Vare sig det är i tanken eller sittandes brevid mig.
De e dom som lyssnar. Dom som vet om mina planer o mål... o dom som bryr sig om det.
De e mina nära, mina kära, mina riktiga vänner o min familj.
De e e slutänden dom som betyder någonting.
De e dom jag vill vara med.
Kanske borde jag därför strunta i vad som tagits ifrån mig. O istället ta tillbaka det.
Själa det mitt framför ögon på dom.
Sjukna till deras nivå... För om dom kan köra högstadielekar med mig så kommer dom få en argsint, känslokall, hormonsvallande bitch alá 15åriga Fanny tillbaka - å de, mina vänner, vill nog ingen vara med om igen...