Gissar att de flesta av er som läser detta är precis lika förvånade och chockade över nyheten av att jag ska bli mamma som jag blev när jag först fick redda på det...
Paniken rusade genom kroppen och med test-stickans starkt lysande "plus-tecken" i rutan var jag helt övertygad om att något var fel. Antingen på mig eller på testet, för inte var det så att jag skulle bli mamma. Absolut inte. En omöjlighet om du i den stunden skulle frågat mig...

Efter att ha dragit upp Linus ur sängen och ut på uppdrag för att inhandla ett par test till så kände jag "bakfylle-känslan" Ett illamående - dock utan kräkningar, som jag haft en tid. Detta var inget jag hade reagerat på, det var snarare Linus som tyckt detta var lite märkligt.
När jag senare den dagen gjorde grav.test nummer 2, som såklart oxå visade positivt, blev jag nästan irriterad... Vad var det för fel?
Idag kan jag skratta åt mig själv. Åt hur upprörd jag blev. Hur kunde det vara så svårt att inse att jag faktiskt var gravid? Men det trodde jag inte då. Verkligen inte.
Test nummer 3 fick vänta till dagen efter, och när det oxå, såklart, visade positivt ringde jag till kvinnokliniken.
" -Ska jag kanske komma och göra ett test hos er?"
Sköterskan svarade lite roat, "- Nej, om testet visat positiv så är du gravid... Är detta en graviditet du vill fullfölja?"
"- Va?" Så långt hade jag inte ens tänkt. Hur i helvete skulle jag ta ställning till detta? Jag har aldrig sett mig själv som en "ung mamma" (som man kanske inte ens räknas till när man är över 20) Men jag har alltid trott att jag skulle vara närmre 30, färdigutbildad, med egen lägenhet, kanske gift t.o.m. eller iaf förlovad och klar med allt "bus". Men så tar livet en vändning. En stor sådan. Ett nytt liv växer inne i en och plötsligt blir allt inte så självklart och lätt längre...
Jag bad sjuksöterskan att återkomma. Ett beslut som detta kunde jag inte ta själv. Inte så här.

Linus var stöttande. Tog upp våra olika möjligheter, frågade hur det kändes, vad som kändes rätt... och det visste jag egentligen redan från början, för även om jag kanske inte hade en önskan om en liten, så ville jag inte heller ta bort ett barn.
Vi bestämde oss för att genomföra det, och sen den stunden har det känts bra. Vi vill detta vad folk än tycker och tänker...
Hur man än vrider och vänder på det så finns det folk som kommer sätta sig på tvären, men hittills har vi fått ett enormt stöd. Våra föräldrar och nära vänner har varit otroliga. Dom har varit glada och förväntansfulla och inte ett dugg negativa, och det är faktiskt först och främst (efter mig och linus, såklart) dom som räknas.

Ville skriva detta inlägg, inte för att försvara mig egentligen, utan för att få folk att förstå att detta inte är något som planerades. Men inte heller något som vi idag ser som ett misstag.
Detta är vårt lilla mirakel som kommer att bli oerhört älskat.
Vi har gett oss in på något vi vet om kommer bli svårt. Vi har gett oss in på att bli föräldrar. Att bli ansvarsfulla och vuxna, och även om säkert många av er ser mig som en kanske lite egotrippad, partyprinsessa som kan vara otroligt barnslig och omogen så finns det bakom murarna mängder av kärlek, av ansvarstagande och mogenhet.
Jag har för vår lilla bebbe slutat röka, slutat dricka (fast det gjorde jag faktiskt redan innan jag fick reda på det) Jag oroar mig över allt jag gör, allt jag äter och googlar var enda känsla eller microskopisk matbit för att försäkra mig att detta inte ska vara till någon skada för vår bebis. För jag älskar honom/henne redan. Efter ultraljudet som vi var på idag fick jag ännu mer känslor. Lillskrutten hoppade runt, viftade med armar o ben och levde rövare i kulan. Linus tog min hand och log och självklart fick hormonbomben (jag) tårar i ögonen.

Jag ber er om att vara snälla och stötta oss. Vi behöver inga skräckhistorier eller pekfingrar. Vi är vuxna och bestämmer själv, och som sagt så älskar vi lilla buse och kommer göra allt som står i vår makt för att denna ska få ett så fantastiskt liv som det bara går... Så e de!