Tårarna rinner ner för mina kinder utan någon anledning.
Ilskan bubblar över och går ut över mina nära o kära om dom så mycket som säger ett ord som jag uppfattar som dåligt.
Tröttheten påminner sig hela tiden och illamåendet kommer tillbaka direkt drar en suck av lättnad av att de är över...

Visst är de säkerligen värt det, men just nu är de tungt.
Jag har en stark vilja av att bara ge upp allt.
Att dagarna igenom istället gå på alvedon, drömma mig bort genom att slötitta på tv. Att bara ligga. sova. mysa. bli uttråkad och kanske ännu mer orolig och rastlös.
Jag har lust att bara sluta med allt. Skolan, praktiken, att borsta o tvätta mitt hår, att sminka mig, att ha på mig något annat än mjukisbyxorna och bara sluta träffa människor.

Jag orkar inte nu. Jag vill bara gå under för ett tag. Jag känner mig så ful, äcklig och dålig.
Jag e arg och ledsen o dessutom mycket tjockare än jag varit på länge.
Jag känner ingen kämparanda, ingen livsglädje.
Jag tror och hoppas att den kommer tillbaka, men jag undrar om deppigheten jag känner av är normal eller om något håller på att hända med mig....