Fy fan vilka skuldkänslor man får -för ALLT! Inte trodde jag att jag skulle bli så här nojjig och känna som jag ibland (ofta) nu gör...
Ett av våra stora problem o de jag har mest skuldkänslor för just nu är att jag tagit beslutet att sluta amma från bröstet. Anledningen till detta är att jag varje gång (vilket är OFTA på grund av att jag uppenbarligen fått en väldigt hungrig flicka!) gråter o skriker (biter helt seriöst i något för att inte skrämma Ella) när hon sätter igång... Bröstvårtorna droppar av blod och jag har massa var och sårvätska i sprickorna/såren. Detta har varit ett riktigt, riktigt helvete för mig och jag menar det när jag säger att jag hellre föder Ella gång på gång än att behöva "slänga fram" bröstet till henne en enda gång till...
Jag HATAR att det blivit så här o jag har de senaste dagarna gjort ALLT för att det ska fungera, men så igår när jag satt o tårarna på mig sprutade samtidigt som Ella sög fick jag nog! Inte ska de väl vara så här? Jag trodde att det skulle vara något mysigt att amma min lilla flicka. Få ge henne närhet, kärlek och mat på samma gång. Sen att det gör ont får man väl räkna med, men när det känns som att någon sätter en glödande cigg; o håller kvar, på min bröstvårta och jag fruktar nästa gång jag e tvungen att amma igen känns det inte rätt... inte ett dugg rätt faktiskt!

Jag ringde amningsmottagningen för att få hjälp, men dom hurtiga kärringarna gav mig bara de jättebra (inte!) rådet att mata henne med en sån liten kopp (Om det ABSOLUT va nödvändigt, för de va bra att härda bröstvårtorna annars o att de va blod o sårvätska va väl inget tyckte hon -bara håll dom rena... hur de nu skulle gå till...) -för flaska, de fick jag ABSOLUT inte använda! När brösten var urpumpade och koppen framme skulle jag o Linus försöka oss på detta, vilket än en gång slutade i tårar. Kopp-helvetet fungerar ju inte att mata ur. Hon ville inte. hon bara skrek, o skrek, o skrek lite till...
Linus gick ut så frustrerad han blev till slut, ringde sin syrra med gråten i halsen och bad henne om råd hur vi skulle göra. Linda som själv har 3 barn och har upplevt en del tyckte att vi fullständigt skulle strunta i ammningfreaken på mottagningen och istället sätta oss ner o bestämma tillsammans - jag o linus alltså.
Så de är med mängder av skuldkänslor - inte vet jag varför egentligen, får inte ella lika mycket kärlek och värme o näring bara för att jag istället pumpar ut (vilket oxå gör ont nu så länge brösten blöder, men de uthärdar jag) o ger henne på flaska? -Och med en känsla av att jag inte är en lika bra mamma som dom som faktiskt klarar av att amma så säger mina bröst från o med nu hejdå till Ellas mun, o inte för att jag som sagt vill, utan för att inte fullständigt ta ut mig själv o på de sättet även förstöra för min familj, för de tror jag, de e väl iofs ganska självklart -att dom oxå tar skada...

Sa btw till min mamma innan när jag pratade med henne att jag inte förstår att de finns så mycket böcker o kurser och medel att förbreda sig inför förlossnings-smärtan. Däremot finns de ingen bok (inte som jag sett iaf) som förbreder en inför ammnings-smärtan. Kanske borde man skriva en... "Att möta ammnins-smärtan" -Vad tycker ni om de? ;)