För ett tag sen läste jag en artikel som handlade om att olyckorna där spädbarn va inblandande hade ökat kraftigt. Berättelsen handlade om två barn som blivit bränskadade. Jag har innan dess läst om olyckor i bilbarn-stolar, barn som klämt av sina fingrar i barnvagnar, som har trillat ner från skötbordet och artiklar där gå-stolar ansetts vara rena självmordet.
Ändå trodde jag aldrig att något liknande skulle hända just oss, för de e väl så man tänker? "Det händer inte mig" De fanns lixom inte i min värld.
Igår hände det. Det som inte fick hända. Och hur i helvete det kunde hända förstår jag inte!
Med en styck Ella, ett ica-kort och en inhandlings-lista för veckans käk skulle jag o Ella ut o traska i det fina vädret, handla käk på hemvägen o bara njuta. Ella va trött. Hade precis ätit en mega-måltid, så ögonen gick i kors och stängdes i samma stund jag la ner henne i vagnen. Öppnade dörren och skulle köra vagnen de 2 trappstegen ner till trottoaren.
Över kanten hann jag innan olyckan va ett faktum! Liggdelen (insattsen i vagnen) tippade bakåt (alltså mot mig) och i all kaos hann jag tänka 1000 tankar... Först förstod jag nämligen inte vad som hänt -Jag trodde sufletten (heter det så?) fälldes ned och blev skräckslagen då jag insett att det var hela insattsen som "åkt av". Nästa sekund (hundradels sekund?) såg jag Ella ligga på golvet. Gallskrikande (tack o lov -att hon inte va avsvimmad, menar jag!) med huvudet ned i mattan. Jag släpper allt, lyfter upp mitt livrädda lilla hjärta, trycker in 112 på telefonen och knackar på hos grannen. Efter detta är allt en ända sörja i mitt huvud. Mina tårar sprutar samtidigt som tjejen jag pratar med på larmcentralen gång på gång säger "du måste prata längre från telefonen -jag hör dig inte!" (IDIOT-JÄVEL, Jag PRATAR VÄL SÅ FUCKING NÄRA JAG VILL? SKICKA EN JÄVLA AMBULANS ISTÄLLET, MITT BARN DOG FAN NÄSTAN -hade jag lust att skrika, men gjorde inte.) Grannen öppnar inte och instruktionerna jag får av sköterskan jag blivit kopplad till är att hålla Ella vaken tills de att ambulanspersonalen kommer. Vagnen ligger i delar ute på trottoaren och jag ser bilar köra förbi, sakta ner och kolla, men stannar, det gör ingen. Jag ringer Linus, samtidigt som Ella lugnar ner sig. Snyftar i min famn gör hon, men verkar för övrigt som vanligt. Linus säger precis som sköterskan att jag måste prata längre från telefonen då han inte hör mig. Till skillnad från henne så får han sig en avhyvling. "Skit i de då. skit samma!" gråt-skriker jag fram (Som tur e uppfattar Linus en del, sätter sig i bilen o kör -alldeles för snabbt- hem)
Ambulans-personalen kommer, lyssnar och kollar igenom Ella, jag gråter, förklarar vad som hände för 4de gången. Linus kommer hem, Ella får komma till pappa. Ler o skrattar, viftar med sina armar o har nu blivit super-glad. Jag pratar med en doktor i telefon och kommer fram till att åka in till sjukhuset med Ella för säkerhet skull, och kanske främst för min o Linus skull, som hon uttryckte det. I ambulansen somnar Ella. De får hon nu säger sköterskan. Hon får oxå en Nalle, bryr sig inte om den, men vi får ta med den som "minne" (tack för de.. eller?! :S)
Jag o Ella får sitta på en bår då vi kommer in på akuten, Sjuksköterskorna "naw:ar" när vi kommer in med Ella och som vanligt påpekar dom hur mycket hår hon har. Doktorn kommer, de gör Linus oxå (som kört bakom oss) han klämmer, känner, pratar o lyser i ögonen på Ella. (Doktorn gör de alltså, inte Linus!) Han tycker hon ser frisk ut. Inget har hänt som han kan se (förutom ett ytligt litet) sår på hakan. Vi får åka hem.

Omtumlande dag, minst sagt. Skuld, skam o rädsla var de 3 känslorna som förföljde mig under hela dagen igår. Hemska, hemska tanke på vad som KUNDE ha hänt! Hemska tanke redan det som hände!

Hur det hände förstår jag som sagt inte heller. Vi har inte haft insattsaten urplockad sen midsommar och efter det har vi användt vagnen hela helgen, Linus åkte till o med tåg med den, vi släpade den upp o ner för trappor och var ute och gick utan att den "trillat sönder". Spärrarna måste varit uppspända, för annars kan det inte hända. Men som sagt, jag förstår inte, jag gör verkligen inte det!! O även om jag självklart tänker på (speciellt eftersom den står i trappan o vem som helst kan pilla på den- vilket jag har svårt att tänka mig då vi känner alla våra grannar o även kommer väldigt bra överens med alla i huset) så försöker jag att inte göra det. Nu har det hänt o vi kan inget göra i efterhand... det blir knappast bättre av att jag går o ältar de!

Ville ändå skriva det i min blogg. -Kanske för att slippa berätta det för folk gång på gång. Kanske för att varna. Kanske var jag bara tvungen att skriva det för att lätta mitt hjärta, då jag fortfarande känner mer skuld än jag någonsin innan gjort...

-Förra gången på Mas va betydligt trevligare -Då såg Ella ut så här. Liten o alldeles, alldeles ny!