Yrpanna va vad jag var igår.! Det e ju fakitskt idag som det är 8 dagar kvar till flytten...
Vet inte varför, men de kändes verkligen som torsdag igår.

Idag är de tvätt som gäller. O vila... Mycket som hänt de sista dagarna, men om de borde skrivas om i bloggen vet jag inte... Kanske borde jag ändå, för ilska e något jag känner mycket av just nu. Jag känner mig kränkt och trampad på.
Jag vet om att om personen i fråga som jag är ovän med läser detta förstår hon precis vad det handlar om...

Hon vet nog att jag inte alls e arg på henne för något hon inte valt att göra. Jag är irriterad över konsekvenserna detta ger.
Jag tror att hon blev så fruktansvärt arg på grund av att hon vet om att hon gör fel, att hon, och ingen annan e den enda som kan göra något åt detta.
Jag tror att hon innerst inne vet att hon inte är världens mittpunkt. Att hon insett de, men inte vill erkänna. Varken för sig själv eller någon annan att det e så!

Jag kan inte stötta någon jag tycker utnyttjar saker o ting, människor och deras känslor.
Jag kan inte heller vara nära vän med någon jag inte får lov att ha åsikter i närheten av.
Jag måste faktiskt oxå få säga vad jag tycker, även om hon inte alltid håller med...

Kanske är det jag som är en dålig vän som inte klarar det.
Kanske borde jag skämmas över att jag irriterar mig över saker som denna.
Kanske e de så... Men efter många år av samma visa så vågar jag äntligen visa.
Efter många bråk och hårda ord så står jag för första gången fast vid vad jag tycker.
Jag kan inte själv gå å må dåligt för att någon annan ska må bra.

Ofta känns det som att hon inte lyssnar.
Att hon inte litar på mig.
Och kanske gör hon rätt i att inte göra det. För med hennes hypokondri och tvångstankar så får jag ibland spä på och lova saker jag kanske inte borde lova...
Hon kan ha ont i huvudet, hon kan ha hosta, ont i revbenen, mensvärk eller ha ett blåmärke,  men de handlar aldrig om smärtan. De handlar om döden.
Hon går upp i falsett, frågar om och om igen om jag lovar henne att hon inte kommer att dö. att hon inte har hiv, cancer eller något annat som kommer göra så att hon dör.
Om jag skulle sagt att jag inte vet, men inte tror så hade hon blivit helt galen. fullständigt galen!
Jag tyckte en gång att om hon trodde att det var något så var det väl lika bra att kolla upp det på sjukhuset så att hon slapp var orolig, men något sånt säger jag aldrig igen... För enligt henne var hon i princip redan död pga att även jag "trodde att det var så oxå".
Det är utmattande. De är de!
Många gånger får jag även sätta mig själv åt sidan, tala om mina negativa upplevelser och övertyga henne att killen hon e intresserad av just då inte ALLS e intresserad av mig. Jag får berätta att jag är alldeles för fet, för blond, för ful eller för dålig för att han skulle tycka om mig de minsta lilla, och även om jag inte är ett dugg intresserad av honom (för de har jag aldrig varit i någon av hennes killar) Så är det kränkande. Jag får se ner på mig själv och ta upp saker som jag e missnöjd med. Som jag egentligen bara vill lägga åt sidan.
De e jobbigt. som fan, men jag gör det gärna för en vän, däremot kanske inte mer än någon enstaka gång.

Detta har nåt en gräns.
Det har faktiskt det, för jag bryr mig om henne, väldigt väldigt mycker, men i slutändan måste jag bryr mig mer om mig själv, och om hon inte kan förstå det så är det nog, precis som hon sa, dax att sätta - "Punkt"!