Ibland känner jag att jag måste försvara mitt bloggande.
Något jag kommer göra idag, och sen inte igen!
Jag uttrycker mig nog ganska kraftfullt ibland. Med starka ord och mycket känslor.
Jag skriver som jag känner inför just den situationen.
Jag går alltså, som jag även sagt innan, inte runt och känner så här hela tiden!
Jag försvarar inte mig. Jag vill bara inte att människor i min närhet tar illa vid sig eller blir oroliga.
Så! Nu har jag fått det sagt.


Imorgon blir en fullspäckad dag. Jag är ledig, men det känns som allt utom det!
Städa o handla o göra bankärenden är morgondagens måste.
(Herregud! Har man gått och blivit vuxen? =/ )

Jag borde verkligen sova.
De borde jag ha gjort för flera timmar sen...
Problemet med nätter är att jag trivs så mycket bättre då.
Det är mörkt, tyst o stilla.
Tankarna får vandra iväg, och man känner sig så fri. Så kreativ.
Jag målar alltid på nätterna. skriver alltid då.
Jag blir som deppigast och som lyckligast när mörkret faller på.

Nä... jag e nog inte som alla andra trots allt!


Idag är jag mer tankspridd än vanligt.
Känslorna åker bergodalbana i min stackars kropp.
Jag e för trött för att vara vaken men för pigg för att sova.
Kroppen och hjärnan för en kamp där ingen idag verkar gå ut som segrare.
Ändå borde väl kroppen snart vinna tycker man.
Den borde det.
För mitt eget bästa.
Men hjärnan går på högvarv. tankar flyger fram o tillbaka, går från svart till vitt till svart igen.
Jag e trött på att tänka så mycket, men inte göra.
Att överanalysera allt i minst detalj.
Att förstöra det med enbart mina tankar.

Pratade som vanligt mitt nattliga samtal med min likasinnade, nattälskande kusin.
Om framtid. Om folks åsikter o rätt till åsikter. Om livet och hur långt men samtidigt fruktansvärt kort det faktiskt är.
Hur man ska hinna med allt man vill, och vad man ska prioritera.
Självklart han vi även med kärleksbekymmer, en del skvaller, några dåliga vitsar och lite skitsnack om familjen.
Man kan ju trots allt inte bara vara djup...

Ska nog låta denna blogg vara nu.
Utan att komma fram till något.
Utan att skriva någon pampig avslutning,
Jag ska inte tänka mer, jag ska handla.
För när vi nu kommit fram till att livet är allt för kort för alla planer och mål man har så kanske det faktiskt är dax att börja sätta igång med saker och ting...


Jag vill passa på att tacka min älskade brors underbara flickvän Maria (http://mariaohlin.blogg.se) för hennes söta kommentar.
Och en kär gammal vän, Åslög (Karro) för hennes fina ord!
TNX! Det är kul med kommentarer!
Mer sånt... Det får mig bara att vilja skriva ännu mer!

Ibland undrar jag varför det här med kärlek och känslor blivit så fruktansvärt svårt för mig.
Varför jag ibland verkar vilja ha det jobbig.
Vilja bli besviken.
Jag ifrågasätter var enda mening och kritiserar var enda handling.
Jag springer som snabbast därifrån när jag blir uppvaktad,
och kramar det som hårdast när jag vet att jag kan bli sårad.

I viss grad förstår även jag att människor behöver jakten och spelet.
Jag vet att folk gillar att få lite motstånd, något att längta efter, en utmaning...
Jag däremot nöjer mig inte med detta.
Jag slår mot dom snälla och ber för dom elaka.
Ibland verkar det iaf så.


När någon kommer in i mitt liv och försöker älska, eller ens tycka om, mig verkar min kropp o själ göra allt i sin makt för att sätta stopp för detta.
Munnen och hjärnan hänger ibland inte med när orden sköljer ur mig som stickande nålar.
Jag e taskig. elak. negativ... mot mig själv.
Ibland förstår jag inte varför jag säger som jag gör.
Varför jag känner som jag gör.
Men jag gör det. Och det måste finnas en anledning till detta.


Jag kan inte säga att jag verkligen älskat.
Men inte heller att jag inte har det.
Jag trodde, och tror fortfarande någon stans där inne, att när man väl hittar honom, Han med stort H, så kommer dessa känslorna, spelen eller osäkerheten inte finnas kvar.
Jag har blivit mer o mer osäker på min uppfattning om detta på senaste tiden däremot.
För livslångs kärlekar början inte alltid med kärlek från första ögonkastet, och hur ska man i helvete då få reda på om han kanske faktiskt är "the one" om man kickar ut honom från sitt liv efter att han gjort något så förfärligt som att ge en blommor, sagt något snällt eller inte totaldissat en. (Ve o fasa!)
Jag tror mer det handlar om vart man står i livet och hur man är som person än att "man bara vet" som dom så fint brukar uttrycka det.
Kanske behöver han inte ens vara mannen i ens liv. Kanske kan han vara en person som man har kul med ett tag, som man utbyter såväl kärlek som saliv med,
någon man älskar som älskar en tillbaka!
Kanske e detta inte fel!
Kanske de är det!
Enligt vissa är det. Enligt mig var det.
Jag trodde på att antingen så skulle det vara den rätta, eller ingen alls,
och så var det med det!
Jag menar inte nu att man ska gå in i ett förhållande och tänka att det aldrig kommer att hålla.
De jag menar är att man kanske ibland inte heller behöver gå in med inställningen att detta är mannen man ska gifta sig med.
Någon mitt emellan kan kanske ibland vara bra. nyttigt.
Speciellt i denna så pass unga ålder!


Efter mitt senaste break up har mitt självförtroende inte legat på topp. Han förstörde mig nog mer än många av er sett.
Han var faktiskt, konstigt nog, den enda jag inte tvekat på, den enda jag inte utamant i att hata mig.
Men han var den som gjorde det.
Kanske var det därför jag stannade och lät honom trycka ner mig.
Lät honom sakta men säkert förgöra mig.
Han va den som med ord inlidat i silke berättade för mig att jag inte dög, att jag inte var värd att älska.

Kanske är det hans fel.
Men de tror jag inte heller.
Jag va rätt fucked up innan honom också.
Jag tror i själva verket att det handlar om mig.
Om denna eviga psykologi som e svårare att förstå än orden inom det att uttala.
Att jag inte är nöjd. att jag inte duger.
Jag gör det svårare än vad det egentligen är på grund av att jag inte vill.
Jag förtjänar inte bättre.


Jag har vågat chansa. och jag vill göra det igen.
Ibland är det faktiskt bra att varken följa hjärna eller hjärta.
Att bara leva för stunden.
Att bara våga.
För att förutsättningarna finns där, bara inte förnuftet...

Helgerna brukar va fyllda av äventyr.

Jag gör dom till ett äventyr.

Önskar bara ibland att även vardagen kunde vara vacker.

Just nu lever jag på längtan.

Vardagarna för mig flyter på som en grå dimma, där målet är helgens färgstarka sådan...

Dimma alltså!

Sorgligt? ja, mycket möjligt...

Men jag säger inte heller att de e såhär jag vill ha de...

I höstas kände jag mig pånyttfödd. Som ett spädbarn vars enda trygghet låg i omgivningens omhändertagande.

I hans omhändertagande.

Tyvärr är jag inte ett barn. Jag ses som vuxen. Jag borde kunna ta vara på mig själv.

Jag borde kunna kastas ut i världen och där borde jag klara mig.

Utan att någon ska behöva hålla mig i handen under hela resan.

Plötsligt var jag trygg. Jag va omtyckt av någon som jag tyckte om.

Jag litade på någon igen.

Jag kastade mig handlöst ut och trodde att han skulle ta emot mig.

Att han skulle skydda mig mot världen o hålla mig så som de barnet jag i denna situationen faktiskt är.

Tyvärr funkar de inte så.

Jag satsar för mycket när jag väl satsar.

Blir för insatt för snabbt.

Det verkar som att de är antingen eller för mig.

Vilket, jag vet, inte är bra...

Varken för mig eller någon annan.

Detta resulterar oftast inte i annat än ett krossat hjärta,

och då även ett krossat självförtroende.

Jag saknar honom, men framför allt tryggheten.

Jag saknar att inte vara "någons"

Att krypa in i nåns famn o få lov vara den lilla, osäkra, rädda flickan jag faktiskt ibland är.

På ytan och i livet är jag tuff. Jag e stark och framåt.
Detta är inget spel.

Verkligen inte. Detta är en del av mig.

Jag vill bara att folk ska förstå att detta inte är den enda sidan av mig.

Folk dömmer allt för fort, och stämplar går uppenbarligen inte att tvätta bort "bara sådär".

För att bli accepterad och älskad för den man är måste man nog faktiskt, hur klyché det än är, först acceptera och älska sig själv. Och jag vet inte om jag gör det.

Kanske är även detta, som med kärleken, för att jag vägrar att nöja mig...

Jag vill älska något som är värt att älskas. Något jag är nöjd med.

Man måste kämpa för att uppnå mål, och även om man inte alltid når målet så borde man inte nöja sig för än man iaf försökt.

Folk kommer förmodligen bli rasande över detta uttalande.

De ni inte förstår då är att jag, den bortskämda höllvikenbruttan inte alls har höga mål med livet.

Jag vill ha ett helt vanligt svensson-liv.

Eller ett, som jag brukar säga, svensson-liv med en klick smör.

Jag har bara inte orkat ta tag i det än. Och då, mina vänner, tycker jag inte att jag borde nöja mig och respektera mig själv.

Ibland måste man kämpa.

Jag är ju trotts allt en Lundborgare. Och som dom brukar säga - så kommer inget gratis...
även om det ibland vore jäkligt skönt

Fredag kväll spenderas för min del i sängen.
Inte tillsammans med någon, så som det borde va.
Nä då, alldels ensam (om man inte räknar med herr dator då, som jag för tillfället har ett väldigt seriöst förhållande med...
Rätt mysigt måste jag säga. Och lagom krävande.)

Har som sagt (eller de kanske jag inte har sagt =/) varit sjuk i veckan och tänkte att det, för en gång skull, skulle vara en bra idé att ta de lugnt en kväll.
Ödet (eller smsen rättare sagt) säger mig däremot annat.
Hela stan verkar vara ute på äventyr idag, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte kryper i kroppen av lust att sätta på sig klackarna, spraya håret, korka upp vinet och bege sig ut i natten...
Ändå är det en hel del som sätter stopp för det.
Jag borde inte, och det vet jag.
Så jag avstår.

Idag blev iaf bokningen av London-trippen (å vilken tripp!) klar!
Äntligen!
Längtar så jag håller på att spricka.
är oxå förbannat nervös!
Men det blir nog bra. Det måste de bli!
Joo.. de blir de.
Jag får tänka såhär...
Vodkan kommer fram. Fanny fixar fyllan, Alice fixar frillan = allt blir bra!
Ja. Så får de bli!
Längtar efter min kusin, efter våra galna upptåg, efter londons bad boys, efter joey-hattarna som vi stolt kommer bära på våra huvuden. Längtar efter att försvinna in i dimman av fylla, efter att höra herr tändsticka kraxa, att dansa till she´s a maniac natten lång o att bara få komma bort...

Dax att sova. En lördag full av äventyr väntar imorgon...
Hoppas att ödet (eller smsen rättare sagt) vill mig väl då...

Jag känner igen känslan,

känslan av ilska.

En känsla som kryper upp genom hela kroppen.

Som gör att varje muskel spänner sig till bristningsgränsen och andetagen blir djupare och mer ansträngda för var sekund som går.

De här är en känsla som jag, tyvärr, blivit alldeles för van vid...

Dagen har inte varit den bästa.

Jag, som nog e den minst tekniska person ni kan tänka er, har idag stött på en hel del problem inom just detta område...

Jepp, "teknikens under" har idag satt mitt humör på prov... och det till max!

Efter att datorn lagt av och jag återigen satt igång den ville inte mitt älskade mobila bredband fungera.

Ååh nej, det gick inte ens att komma in så jag kunde koppla upp!

Efter att ha stängt av och startat upp datorn, ooom och oom igen (5 gånger tror jag att jag räknade det till) fick jag ett anfall och började frentetiskt att klicka på 3-ikonen.

Med sammanbitna käkar o nästan tårar i ögonen av frustration fick jag slutligen upp en liten ruta där det stod något i stil med att "ett problem uppstått" och att de skulle söka efter det...

Några minuter senare ploppade ytterligare en ruta upp.

Det handlade visst om något som inte fungerade "korrekt" som dom uttryckte det!

Va faaan menar dom med korrekt? de fungerar ju för i helvete inte över huvud taget! - tänkte jag

Programmet skulle iaf stängas ner och sen skulle jag meddelas om det fanns en lösning på problemet... (OM de fanns en lösning på problemet! Jaha, tack för den!)

För att få ut mina aggressioner utan att behöva slå isönder något, eller göra något jag senare skulle ångra, kopplade jag upp på skype via mobilen.

Jag visste precis vem som skulle få ta smällen (o många av er som känner mig vet nog också vem...)

- min kära kusin, som så ofta (faktiskt mer ofta än mig) får sina små (små?) utbrott.

Även detta ville självklart inte fungera. Skype envisades med att vara omöjligt att koppla upp (som så många gånger innan)

Efter ett antal svordommar o några misslyckade försök gav jag upp även detta...

Nu kokade jag verkligen inombords. Funderade ett tag på att kasta ett av mina 3 glas i väggen för att bli av med ilskan, men hejdade mig när jag snart kommit på hur extremt jobbigt det skulle vara att städa upp det...
Istället kedjerökte jag 3 cigaretter för att lugna sinnet.

Tillslut, efter även här, otaliga försök med uppkoppling, lyckades jag komma in på msn via mobilen. Listan över folk som var online såg för en gångs skull alldeles ganska tom ut.

Hade folk plötsligt fått liv?

Vem skulle kunna hjälpa mig med detta?

De flesta tjejer (sorry brudar, men jag drar er alla över samma kamm, ta inte illa upp, vi e bättre på så mkt annat, sånt som egetligen är viktigare =)) är väl precis som jag helt hopplösa på det här med datorer...

En kille var inne iaf. Min sista chans. Min förhoppningsvis-räddare-i-nöden-Johan. Min "johan lamm".

Johan, de lilla hjärtegullet förklarade steg för steg (så att till o med jag förstod) om hur jag skulle gå tillväga.

Efter att ha installerat av och sen om, omstartat datorn 2 ggr lyckades det äntligen.

Och jag, o alla i min närhet kunde återligen andas ut...

Detta var alltså en dag i teknikens fruktansvärt irriterande tecken.

Men ändå lärde jag mig nått, så som man sägs göra varje dag - hur man avinstallerar och installerar 3connect.

De ni!

Så nästa gång, om ni inte vet det själv, (som dom flesta som tog datorkörkort i 4an antagligen vet) så fråga mig . - the master av avinstallering!

O ännu en gång, - Tack Johan!

En sista sak till innan jag slutar... Jag ringde till 3s kundtjänst... Öppet 8-20! Jag blev förvånad.

SKÄRPNING 3! - Än så länge är jag INTE nöjd med er!

Känner mig i en väldigt konstig fas i livet för tillfället.
Någon stans i mitten.
Som att jag inte längre är ett barn, men inte heller vuxen.
Känner mig vilsen o förrvirrad...
Kanske lite som en andra pubertet, då man plötsligt gick över från att vara ett oskyldigt barn till att bli ungdom.
Men nu plötsligt handlar det inte om att konstiga delar på kroppen ändrar form, att humöret går upp och ner som en bergodalbana, att man känner sig udda och att känslor kommer och går snabbare än man hinner uppfatta dom.
Nej nej, detta är en del av vardagen nu för tiden.

Att bli vuxen handlar nog för folk i allmänhet om volvo, villa o vovve, och inte nog med det nu för tiden. Nu ska man dessutom ha en fancy utbildning, ett välbetalt jobb, samboskap, annorlunda (alltså vuxnare) klädstil och frisyr och inte minst, att mer eller mindre strunta i alla sina vänner, sätta dom i andra eller trejde hand... Låååångt efter ens livs (eller för tillfällets) kärlek.


Folk i min ålder verkar plötsligt ha fått väldigt bråttom med  att växa upp. Året 2008 blev plötsligt halva kompis-skaran gravida, förlovade eller till och med gifte sig. Jag däremot gjorde min 3de säsong, försökte mig på ett samboliv, som lyckades vara i ungefär en vecka, söp bort halva sommaren och tog en del ströjobb (och det mest för att kunna betala min mojitos på måndagarnas carib!)
Ändå känns det som jag kommit en bit på vägen. Jag har brutit mig loss från min "pappas lilla flicka-roll" och flyttat in till storstaden. Jobbar och betalar min egen hyra, min egen mat, mina egna drinkar (för det mesta!)
Jag tvättar, städar, diskar och bestämmer själv. Och för mig känns detta som ett stort steg på vägen.
Kanske lite sent i livet, men dock.... bättre sent än aldrig som dom säger!

Folk har väldigt delade meningar om mitt liv, om min utbildning och om hur jag lever i största allmänhet.
Även om jag alltid brytt mig väldigt mycket om vad folk tyckt o tänkt har jag även här sänkt kraven - på mig själv.
För en sak e säker - det finns inte en chans att jag kan uppfylla allas krav eller behov. Sorry, men så e de!

Jag tänker därför göra 2009 till mitt år. För nu e det jag som bestämmer.
Jag lyssnar gärna, tar råd, håller med eller håller inte med om vad ni har att säga. Men i slutänden kommer jag för första gången lyssna till mig själv. Till mitt hjärta.
Jag e trött på att bli besviken över val som andra gjort till mig, och om inte värre, lyckas med saker som andra sagt åt mig att jag borde göra, när det inte är något jag egentligen vill...
Jag vet att jag kommer att lyckas. Jag vet att jag kommer bli lycklig och nöjd...
När jag själv fått lyckats. Lyckats på mitt sätt...

Äntligen får jag komma igång och blogga igen.
Något jag älskar, något som jag brinner för.
En ny vacker laptop som jag redan blivit beroende av är inhandlad o jag känner mig åter redo att skriva om livet, mina drömmar, tankar o frågor.

Har innan haft blogg på en annan sida, men bestämde mig för en nystart o startade denna - "guckeliis.blogg.se".
Ni undrar säkert (eller så bryr ni er inte ett skit) varför jag kallar mig just guckeliis...
Detta är p.g.a. att guckeliis varit mitt smeknamn av min pappa så länge jag kan minnas. Även om jag i tonåren önskade honom död varje gång han kallade mig det, har jag nu, på äldre (?) dar´ börjat uppskatta det. Guckeliis - rätt sött, och framför allt väldigt unikt!

Jag heter Fanny, kallas Franny, than, kuss, flurre, tuveluvan, funky, fansan, funny fanny, fakta fanny, hyllander eller som sagt Guckeliis (eller gucke, göcke eller göckelis)
Bor i en etta på 29 kvm på lorensborg i malmö o trivs som fisken (som förresten är ännu ett av mina smeknamn) i vattnet. Jobbar deltid för tillfället men hoppas på en utbildning med början till hösten.
Älskar musik i nästan alla dess slag. Dansar o sjunger kanske inte så bra - men väldigt gärna. Har hållt på med konst hela mitt liv och målar o ritar gärna när kreativiteten tar tag i mig. Älskar oxå att glida fram på mina vackra skidor i pudersnö för att sedan dricka några öl och skråla med i afterski-bandets gamla magnus uggla o ebba grön låtar tillsammans med ett par riktigt goa o partyglada kompisar.
Har säsongat 3 år i idre fjäll och har verkligen haft the time of my life där, så jag vet, om nån, hur de går till =D

Är rätt cynisk o svårflirtad, envis och hård - på ytan. För att komma inför dessa murar krävs enhel del arbete o tillit (kanske därför jag sitter här singel o ensam en tisdagsnatt... =/)
Men tror på kärlek. På RIKTIG kärlek. 
Har efter att blivit hjärtkrossad ett par gånger än inte tappat hoppet på att Han finns där ute.
Problemet är kanske att jag inte nöjer mig. Det kommer jag nog aldrig göra.
Jag vill inte ha någon för tryggheten skull - utan för kärlekens.
ja, detta kan bli en hel uppsats, så jag slutar nog här, för denna gången. Ni kommer till 100% få läsa mina tankar om kärlek och relationer många mååånga gånger till om ni fortsätter läsa denna bloggen.


Lever och andas för mina vänner, för min hopplösa, men underbara, familj,
för kärleken och hoppet, för lycka och sorg.
För livets frågor och under.
för att livet gör mig hög. även om det ibland enbart resulterar i trötthet och tyngd...