Jag har en teori... En konstig en, men ändå! Jag tycker den stämmer rätt så bra... iaf på mig!
För e det inte så att man som gravid faktiskt blir lite som en bebis?
-T.ex. så sover man bara några timmar i sträck (om man har tur!) för att sen vakna - kanske inte för att man faktiskt kissat på sig, men kommer att göra det om man inte snabbt som fan kommer iväg till toaletten... När man inte vaknar för att kissa (som man bara gör en så där 2-3 ggr per natt) så vaknar man av att man -kanske inte att man redan kräkt ner sig, men man kommer att göra detta om man inte kommer iväg till toaletten... (även här snabbt som fan!) Sen vaknar man ju även av att bebben har karate-träning i magen, benen krampar och att man drömmer knäppa, konstiga drömmar...
Kanske är det så att man även förbreder sin partner på att en bebis ska in i ens liv genom att gråta dagarna i enda (hormonerna!) För precis som att bebisarna inte kan tala om vad som e fel när tårarna sprutar o munnen gapar så kan oftast inte jag få fram något heller... Inte bara för att man förmodligen inte hör vad jag försöker säga, utan även för att jag inte vet vad jag gråter för!

Detta e väl inte en super-teori, men i vissa fall stämmer den! Jag menar, jag går ju knappast att gå å bära runt på längre (om jag någonsin gjort de!) Jag vill inte bli rapad efter att jag ätit och inte har jag små söta pytte-kläder som alla "naw:ar" åt, utan istället stora tält för att dölja bröst som ömmar o verkar för stora för alla bh:ar på detta jordklot!

De e nog inte lätt att va bebis, men de e fan inte lätt att va gravid heller! Älskar Familjelivs forum - en tjej som igår skrev o gnällde! Men jag tror att hon, lixom jag, lixom alla andra som en gång varit gravida sen kommer att säga att det "inte alls va så farligt", att de "absolut va värt de", o sen kommer vi ha en slags dröm-bild om det tills det att vi en dag sitter där med en kula på magen o kräks o gråter var o varannan minut! =)