Satan va dålig jag blivit på att skriva blogg.
Dagarna springer förbi o jag, i all min stress, försöker hinna med att vara både en bra flickvän, vän, anställd, syster, dotter, kusin och bloggare.
Som ni redan vet är jag väldigt dålig på det sistnämda, och som ni nog redan misstänker känner jag att jag inte riktigt räcker till på resten av de uppräknade punkterna heller.

Att få allt att gå ihop är och förblir nog en gåta.
Men frågan är då vad man ska prioritera... För just nu är jag (ny)kär och galen och vill helst spendera varje vaken (och sovande) minut i min Ls armar.
Jag förstår ju att detta e omöjligt, och det skulle nog, faktiskt, bli rätt långtråkigt efter ett tag =)
Men hur ska man då dela upp denna orimligt korta tid?

Nu när mina kompisar (för en gångs skull) e singlar när inte jag (för en gångs skull) är det, så behöver dom mer tid tillsammans med mig än dom kanske skulle behöva annars.
Ingenting emot dom. Absolut inte. Jag vill ge dom all tid och uppmärksamhet jag kan.
Frågan är bara om det räcker...

Jag antar att det är därför dom flesta i "vuxna" förhållande mest har vänner (det som jag, i mitt fall, kallar bekanta) som inte tar för givet att man hörs och ses dagligen, utan istället  har vänner som man fikar/lunchar/tar en kopp kaffe med, nån gång då och då...
Jag vill ju inte ha det så. Jag vill ha mina vänner som man umgås (eller pratar) med dagligen. Dom som känner en utan och innan.
Jag vill ha Charlotte, Samantha o Miranda.
Problemet är ju då att jag inte ÄR Carrie (även om jag hade dödat för dom benen och alla dessa skor) utan jag är en arbetande 23åring som flänger runt i converse och bara drömmer om att kunna äta brunch o skvallra på ett mysigt café med mina vänninor (som självklart ALLA, utan några problem, kan träffas varje dag, på samma tid) för att sedan vandra vidare till Barneys o inhandla ett par manolo blahnik, ta en taxi hem, sätta mig o skriva på min lilla laptop och vänta på att Mr Big ska komma för att hämta upp mig, där jag står i min perfekta outfit med mina perfekta skor i mitt perfekta liv...
Dream on!
Så här ÄR det ju inte.
Men jag är nöjd ändå.
För jag vill nog inte ens ha det där.
Jag vill inte ha Charlotte, Samantha o Miranda. Jag vill ha Kuss, Tn, Alex, Elin o Jessie.
Jag vill inte ha Big. Jag vill ha L.
Jag vill kanske ha ett par Manolos, men jag älskar att springa runt i mina håliga converse oxå.

Jag vill va Fanny, inte Carrie.
Däremot vill jag vara Fanny med mer tid.
Fanny som inte får dåligt samvete för allt.
Fanny som någon gång inser att man inte kan tillfredställa allas behov.
En mer stabil Fanny, en lugn Fanny. En trygg Fanny...i ett par Manolos