Både jag, Rasmus och nu minstingen i familjen, Victor, har valt att efter skolgången upptäcka om inte sveriges norra delar så även världen.
Jag valde att i 3 säsonger jobba uppe i Idre - Något som helt o hållet vände upp o ner på mitt liv... För med fest, nya vänner och massor av äventyr kom även tryggheten - i mig själv och i livet!
Mellanbrossan, den skötsamma o lugna valde att åka 1000tals mil o landa i Santa Barbra - Kalifornien för att plugga, festa, träffa nytt folk o komma bort från tryggheten.
Nu har även lillebrossan åkt! Inte speciellt långt, men dock! Han ligger i lumpen i närheten av sthlm, och även om han bara varit där i drygt en vecka så saknar jag lill-skiten väldigt mycket!

Nu när jag e hemma på trygg mark, Ralle har sin underbara Maria och livet mer eller mindre planerat så känns det på något sätt tråkigt att Vigge ännu inte har upplevt allt galet som får en att slappna av och hitta sin plats...
Kanske måste jag ge honom sin tid oxå, för det e viktigt! - Det borde jag om nån veta!
Jag bara saknar honom, precis så som jag gjorde me Ralle när han va borta, och precis som (förhoppnigsvis) dom gjorde me mig när jag va borta!
Tur e iaf att han kommer hem på torsdag. De känns väldigt kul, för han e trots allt minstingen. De lilla barnet Vigge. Han som inte klarar sig själv i stora världen på grund av att han e så liten... E det inte så? - Så e det iaf för mig! För storasystern.
Jag vet ju om att han e 19, att han e starkast i familjen. En riktigt tuffing med vilja av stål! Jag vet om att han klarar saker bättre än jag ibland kanske tror, men för mig kommer en del av honom alltid vara lilla "titor" (som han kallade sig själv) med långt lockigt hår, utstående tänder och tårar som rinner ner för kinden varje gång mamma inte va där...




Älskade galna familj - Lill-Victor o Pappa på Victors student!