Ibland undrar jag varför det här med kärlek och känslor blivit så fruktansvärt svårt för mig.
Varför jag ibland verkar vilja ha det jobbig.
Vilja bli besviken.
Jag ifrågasätter var enda mening och kritiserar var enda handling.
Jag springer som snabbast därifrån när jag blir uppvaktad,
och kramar det som hårdast när jag vet att jag kan bli sårad.

I viss grad förstår även jag att människor behöver jakten och spelet.
Jag vet att folk gillar att få lite motstånd, något att längta efter, en utmaning...
Jag däremot nöjer mig inte med detta.
Jag slår mot dom snälla och ber för dom elaka.
Ibland verkar det iaf så.


När någon kommer in i mitt liv och försöker älska, eller ens tycka om, mig verkar min kropp o själ göra allt i sin makt för att sätta stopp för detta.
Munnen och hjärnan hänger ibland inte med när orden sköljer ur mig som stickande nålar.
Jag e taskig. elak. negativ... mot mig själv.
Ibland förstår jag inte varför jag säger som jag gör.
Varför jag känner som jag gör.
Men jag gör det. Och det måste finnas en anledning till detta.


Jag kan inte säga att jag verkligen älskat.
Men inte heller att jag inte har det.
Jag trodde, och tror fortfarande någon stans där inne, att när man väl hittar honom, Han med stort H, så kommer dessa känslorna, spelen eller osäkerheten inte finnas kvar.
Jag har blivit mer o mer osäker på min uppfattning om detta på senaste tiden däremot.
För livslångs kärlekar början inte alltid med kärlek från första ögonkastet, och hur ska man i helvete då få reda på om han kanske faktiskt är "the one" om man kickar ut honom från sitt liv efter att han gjort något så förfärligt som att ge en blommor, sagt något snällt eller inte totaldissat en. (Ve o fasa!)
Jag tror mer det handlar om vart man står i livet och hur man är som person än att "man bara vet" som dom så fint brukar uttrycka det.
Kanske behöver han inte ens vara mannen i ens liv. Kanske kan han vara en person som man har kul med ett tag, som man utbyter såväl kärlek som saliv med,
någon man älskar som älskar en tillbaka!
Kanske e detta inte fel!
Kanske de är det!
Enligt vissa är det. Enligt mig var det.
Jag trodde på att antingen så skulle det vara den rätta, eller ingen alls,
och så var det med det!
Jag menar inte nu att man ska gå in i ett förhållande och tänka att det aldrig kommer att hålla.
De jag menar är att man kanske ibland inte heller behöver gå in med inställningen att detta är mannen man ska gifta sig med.
Någon mitt emellan kan kanske ibland vara bra. nyttigt.
Speciellt i denna så pass unga ålder!


Efter mitt senaste break up har mitt självförtroende inte legat på topp. Han förstörde mig nog mer än många av er sett.
Han var faktiskt, konstigt nog, den enda jag inte tvekat på, den enda jag inte utamant i att hata mig.
Men han var den som gjorde det.
Kanske var det därför jag stannade och lät honom trycka ner mig.
Lät honom sakta men säkert förgöra mig.
Han va den som med ord inlidat i silke berättade för mig att jag inte dög, att jag inte var värd att älska.

Kanske är det hans fel.
Men de tror jag inte heller.
Jag va rätt fucked up innan honom också.
Jag tror i själva verket att det handlar om mig.
Om denna eviga psykologi som e svårare att förstå än orden inom det att uttala.
Att jag inte är nöjd. att jag inte duger.
Jag gör det svårare än vad det egentligen är på grund av att jag inte vill.
Jag förtjänar inte bättre.


Jag har vågat chansa. och jag vill göra det igen.
Ibland är det faktiskt bra att varken följa hjärna eller hjärta.
Att bara leva för stunden.
Att bara våga.
För att förutsättningarna finns där, bara inte förnuftet...