Min egen väg...

Känner mig i en väldigt konstig fas i livet för tillfället.
Någon stans i mitten.
Som att jag inte längre är ett barn, men inte heller vuxen.
Känner mig vilsen o förrvirrad...
Kanske lite som en andra pubertet, då man plötsligt gick över från att vara ett oskyldigt barn till att bli ungdom.
Men nu plötsligt handlar det inte om att konstiga delar på kroppen ändrar form, att humöret går upp och ner som en bergodalbana, att man känner sig udda och att känslor kommer och går snabbare än man hinner uppfatta dom.
Nej nej, detta är en del av vardagen nu för tiden.

Att bli vuxen handlar nog för folk i allmänhet om volvo, villa o vovve, och inte nog med det nu för tiden. Nu ska man dessutom ha en fancy utbildning, ett välbetalt jobb, samboskap, annorlunda (alltså vuxnare) klädstil och frisyr och inte minst, att mer eller mindre strunta i alla sina vänner, sätta dom i andra eller trejde hand... Låååångt efter ens livs (eller för tillfällets) kärlek.


Folk i min ålder verkar plötsligt ha fått väldigt bråttom med  att växa upp. Året 2008 blev plötsligt halva kompis-skaran gravida, förlovade eller till och med gifte sig. Jag däremot gjorde min 3de säsong, försökte mig på ett samboliv, som lyckades vara i ungefär en vecka, söp bort halva sommaren och tog en del ströjobb (och det mest för att kunna betala min mojitos på måndagarnas carib!)
Ändå känns det som jag kommit en bit på vägen. Jag har brutit mig loss från min "pappas lilla flicka-roll" och flyttat in till storstaden. Jobbar och betalar min egen hyra, min egen mat, mina egna drinkar (för det mesta!)
Jag tvättar, städar, diskar och bestämmer själv. Och för mig känns detta som ett stort steg på vägen.
Kanske lite sent i livet, men dock.... bättre sent än aldrig som dom säger!

Folk har väldigt delade meningar om mitt liv, om min utbildning och om hur jag lever i största allmänhet.
Även om jag alltid brytt mig väldigt mycket om vad folk tyckt o tänkt har jag även här sänkt kraven - på mig själv.
För en sak e säker - det finns inte en chans att jag kan uppfylla allas krav eller behov. Sorry, men så e de!

Jag tänker därför göra 2009 till mitt år. För nu e det jag som bestämmer.
Jag lyssnar gärna, tar råd, håller med eller håller inte med om vad ni har att säga. Men i slutänden kommer jag för första gången lyssna till mig själv. Till mitt hjärta.
Jag e trött på att bli besviken över val som andra gjort till mig, och om inte värre, lyckas med saker som andra sagt åt mig att jag borde göra, när det inte är något jag egentligen vill...
Jag vet att jag kommer att lyckas. Jag vet att jag kommer bli lycklig och nöjd...
När jag själv fått lyckats. Lyckats på mitt sätt...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0