De blir aldrig som man tänkt sig...

Inte gårdagen heller.
Möllan-upplevelsen blev en rätt dålig sådan... Tyvärr!
Inte för att sällskapet var fel, inte heller vädret. Människor skrattade och till och med ölen smakade som den skulle (Läs förra inlägget så förstår ni)
Ändå skulle detta som en blixt från klar himmel komma. Humöret. Ilskan, - Fanny!

Lyckligtvis gick det inte ut över någon det inte skulle gå ut över.
För att även om man aldrig kan ta humöret ur Fanny, så kan man ta Fanny ur Möllan (!)

Jag och Linus hade en jobbigt kväll igår.
Det var mycket känslor. En massa faktiskt, men i slutändan låg vi (som alltid) i varandras armar.
Förhållandet tog ytterligare ett steg i rätt riktning, för att även om det ibland känns som vi kännt varnadra hela livet, jag och linus, så måste vi även tänka på att vi inte har det.
Vi känner inte varandra utan och innan. Vi vet inte allt om varandra. Och precis som jag sa till Linus, så är det omöjligt att veta sina fel (iaf om man är Lundborgare) om folk inte talar om dessa för en.

Linus och jag planerar att flytta ihop i höst.
Lite väl tidigt tycker en del. Kanske vi oxå. Men vi är så mycket bättre tillsammans än ifrån varandra.
När jag får se honom, röra honom, så känns allt genast så mycket bättre.
Jag VET att det är ett stort steg.
Jag har gjort detta innan. Och misslyckats. Men man lär sig faktiskt.
Linus är inte som någon jag tidigare träffat. Han e så mycket mer.
Han e mannen jag inte kan få nog av.
Han tittar på mig med sina gröna, glittrande ögon o ler sitt busiga, charmiga leende, och jag e fast.
Det kittlar i hela kroppen av kärleks-fjärilarna han ger mig. Var eviga dag. Av värmen och tryggheten han sänder till mig genom att bara röra vid mig, titta på mig. Att bara finnas där!
Han e allt, min Linus. Han e min nutid, min framtid och min lycka.
Och jag älskar verkligen honom av hela mitt hjärta.
Min Prins. Min Linus. Min Kärlek.


(för övrig ligger sötisen här brevid mig i en väldigt sexig pose. Lite fotomodell-aktig, faktiskt. Och även om jag vet att min älskling är den minst fotogeniqa jag känner, så bara ÖNSKAR jag att jag hade min kamera just nu. För stunder som den här får man bara inte missa =D )

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0