När jag tog steget utanför jobbet fanns den där igen. Gråten.

Jag hatar att jag i denna stund inte kan påverka ett dugg.
Att jag inte heller kan släppa ut mina känslor på ett sätt som gynnar mig.
Jag får istället ta tag i migsjälv, le och göra allt som står i min makt för att lösa det.

Men jag e ledsen.
Så jävla ledsen.
Jag borde förstått, men jag har hela tiden istället gått runt och hoppats.
Till slut kom det, O jag e ute i vildmarken igen...





Jag e så glad att jag har dig, Linus. Du betyder allt <3