Jag vet inte om jag påverkas av sjukdommen.
Att jag därför blivit extra känslig.

Jag vet inte heller hur jag ska tackla mina känslor o tankar.
Jag fantiserar, smider planer o tänker hur det skulle se ut ur alla möjliga, olika vinklar...
Ändå är det tomt. Jag ser inget ljus.
Jag hittar helt enkelt inte vägen ut...



Jag undrar ibland hur känslomässigt involverad man ska låta sig själv bli.
Hur mycket man ska visa o hur mycket man ska spela.

Folk tycker o tänker så olika.
Därför frågar jag mig själv på vilket sätt man ska handla.
Om man ska spela spelet, gömma sig bakom en mask o på så sätt finna trygghet.
En tillfällig trygghet. En falsk sådan.
Eller om man helt enkelt ska blotta sitt hjärta, men vara beredd på konsekvenserna av den outhärdliga smärtan detta kan ge...
Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte...

De finns en anledning till varför jag känner o tänker så här.
För visst ser jag ett mönster.
Det e alltid samma sak, alltid samma känslor.

Det är viktigt att lyssna till sitt hjärta, att ta sina känslor på allvar.
Att kanske stanna upp o fråga sig själv varför man tänker så här.
Men paniken inom mig rusar.
Att de ens finns en möjlighet till att känslorna jag känner stämmer gör mig livrädd.

Jag får inte ut ett ljud från dig.
Kanske borde jag ta detta som ett positivt tecken.
Att rädslan o känslorna inom mig är något mitt huvud har hittat på för att få mig att stanna upp.
För att tänka. För att sakta ner.
Men jag blir rädd. Som sagt... livrädd.
Analyserar varje ord och rörelse. Varje andetag och beröring får min hjärna att arbeta på högvarv...


Min kropp värker.
Av så förkylning som känslor.
Det är så svårt att älska.
Det är så svårt att aldrig riktigt kunna veta. För det kan man inte, hur mycket man än vill...

Jag tror visst att man kan älska någon annan innan man älskar sig själv, så som de gamla ordspråket inte alls vill hålla med om...
det jag däremot undrar är om man kan låta någon annan älska en om man inte först älskar sig själv...
De e frågan!

Jag älskar dig L