När känslorna sätter igång på allvar hänger tankarna och handlingarna gärna på.
Hjärnan jobbar hårdare än någonsin och var enda ord och rörelse analyseras.

Detta är nog typiskt fanny-beteende.
typiskt kvinno-beteende kanske.
Efter att ha gjort vad som känts bra för stunden räknas nu allt ut i minsta detalj.

Jag undrar om hela livet är ett spel.
Eller iaf om kärleken är det.
Om människan fungerar så som hundar gör.
Jagar om man springer men springer om man jagar.
För när den man jagat plötsligt stannar upp, vänder sig om och låter en fånga honom eller henne, är det då inte längre intressant?
Jag vet inte.
Och jag hoppas verkligen det inte är på detta viset, men jag är rädd att det faktistk kan ligga en hel del sanning i det.
Kanske är det inte äkta kärlek då.
kanske är det bara vissa som känner på detta viset.
Men samtidigt, så tänk så här...
Man brukar säga att man inte vet vad man har för än man förlorat det.
Kanske är det samma sak som innan man fått det.
Man vill ha det man inte kan få. Det man inte har.

Jag tänker alldeles för mycket.
Jag vet.
Jag får höra det hela tiden.
Jag kommer kanske inte, eller rättare sagt antagligen aldrig få reda på svaren,
men kanske är det lättare att förstå sig på mig om man lyssar (eller i detta fallet läser) på vad som rör sig innanför den förvirrade flickans blonda hårsvall.

Varför tankarna inom ämnet kärlek plötsligt blivit så djupa beror på det ni antagligen redan misstänkt.
Att hon e kär.
Jag asså!
Detta är fruktansvärt svårt för mig att erkänna.
först och främst för mig själv,
och sen för andra...
Jag skojar bort de, kommer på bortförklaringar, försöker springa ifrån det, men inte lyckats denna gång heller...
Så jag erkänner. Lägger upp det på silverfat för er, mina vänner.
Fanny = En kärleksnörd som lyssar på kärleksbalader o strör rosenblad omkring sig där hon dansar på sina rosa fluff-moln. (Kolla! Nu försöker jag skämta bort det igen!)
Iaf...
L står för Linus. Linus står för Lycka. O lycka är precis de jag känner tillsammans med honom.
De e han och jag nu.
Inget trams. inga undanflykter. Linus + Fanny = Sant, punkt slut!

Hiss o Diss går denna veckan till ämnet på bloggen. Kärlek!
Underbart, men farligt.
När man blivit kär är man oxå i riskzonen för att bli sviken och sårad.
Man e lycklig o allt känns lättare och svårare (iaf för mig som blir som en kär 14åring som inte vet hur eller var hon ska ta vägen och hur man hanterar alla känslor och tankar)
Jag borde faktiskt även hissa mig själv, som efter många om och men äntligen släppt in L på riktigt. För även om jag vill ta det lugnt, inte stressa, låta saker och ting ta den tid dom behöver så har jag äntligen vågat erkänna för mig själv, och även för honom (och nu er) vad jag känner och tycker... Så applåder till mig =D