Jahapp. Då va Linus semester slut, o man ska visst tillbaka till verkligeheten. Vad som är ännu värre e att Ella just nu skriker sig dagarna igenom. Oavbrutet. Eller nästan iaf... När hon sitter i bärselen och varken e hungrig eller trött e hon nöjd. Problemet e då att man inte ser henne. O att de e tungt som fan (mina axlar o rygg dör lite grann)
De känns inte alls kul att va hemma själv. Man får ingen paus. O jag behöver pauser... Mitt humör e sämre än någonsin!
-De e förresten en annan grej som jag tänk fråga er.. Om ni vet något om de! Jag tar nu minipillret cerazette nu. Vilket för de första gav mig wannabe-mens i typ 6 veckor (två när jag började med dom, sen en veckas uppehåll, o sen hela 4 UNDERBARA veckor till.) Nu e de över... för tillfället kanske??
För de andra har jag aldrig (jo, när jag va gravid) varit så tonårs-arg. De kokar i hela kroppen. Hela tiden. Jag har inget. noll. nada tålamod o bölar över minsta lilla. Jag e pms-kärring -Dygnet runt!
E de fler som har haft de så här? Ska till min barnmorska om knappt två veckor o disskutera detta me henne, för att ha en bebis + känna såhär fungerar inte. De kan inte annat än att sluta i skilsmässa eller självmord (nej. förlåt. Sånt skojar man inte om!)

Ikväll blir en tidig kväll. Tråkigt, med tanke på att de e den sista lediga kvällen me L. Men imorgon e jag ensam igen. Ensam med en skrikfia delux. -Härligt!

-Hon e så söt när hon sover...