Förlåt att bloggen inte har uppdaterats, men helgen har inte varit den bästa... snarare den sämsta. Den har varit väldigt, väldigt jobbig!
Till råga på allt blev jag under lördags-natten rejält sjuk (magsjuk, dessutom!) och inte för än nu idag har jag krupit fram från mitt täcke för att göra något annat än att springa fram o tillbaka till toaletten för att vända in o ut på min redan så stackars, tomma mage...
Idag har jag t.o.m. fått i mig en hel skål yogurt med en skivad banan, och än så länge har inget kommit tillbaka upp (håller tummarna)

Detta har trots allt inte varit det som varit jobbigast... Att se min älskade så ledsen gör mig mer besvärad än något annat. För visst vill man vara den starka i detta sammanhang... man vill hjälpa, säga rätt saker, inte vara ivägen. Men det är ju lättare sagt än gjort. Jag hoppas och tror jag gör rätt i att bara vara mig själv, att få låta Linus vara sig själv. Jag har förklarat hur jag känner och hur jag i denna stund går till väga...
Jag skrev ett inlägg till Linus i lördag morse, men postade inte det. Kanske ska jag göra det. Jag får se senare. Jag vill fråga honom om vad han vill oxå. Hur mycket jag ska avslöja och skriva om detta i min blogg. Han bestämmer. Så e de bara nu!

Vad som än händer, och vi vet nog tyvärr båda vad som kommer att hända inom en kort tid framöver, så finns jag alltid här för dig. Och även om jag gråter krokodil-tårar (crocodile-dundee som Linus brukar kalla mig -i kärleksfull mening- när min mega tårar rinner ner för kinderna) så är det viktigt för mig att du inte är stark för min skull. Du får lov att vara ledsen, att gråta, att skrika och vara arg i ett läge som detta.
Jag älskar dig, mitt hjärta!