Jag ska från och med den 15de februari börja min praktik igen. Vara där halva dagar. Detta är något jag bestämmt och tagit iniativet till själv.
Jag fick som bekant ett läkarintyg, men började grubbla nästan direkt efteråt... För borde man inte utnyttja CSN så länge man bara kan? föräldra-penningen vill man ju inte slösa med om det inte behövs lixom! Dessutom så varken orkar eller vill jag bara sitta här hemma (o tänka en massa som jag gör när jag e själv) - Jag blir rastlös, orolig men samtidigt orkeslös och just därför har jag bestämt mig! - Jag ska praktisera. Hos min favorit-florist! Längtar faktiskt... De ska bli kul att få komma ut i arbetslivet igen!
Allt känns plötsligt mycket bättre just därför, Iaf på skol/jobb/praktik-planet... För här hemma är sorgen påtaglig... Min älskade går runt lite som i en dimma. Och inte vet man vad man ska säga eller göra i en sån här situation. Så istället gråter jag. Gråter och tröstar. Vi pratar och kramas.
Tiden vi har framför oss kommer förmodligen bli jobbig. Men vi kan inte göra mycket mer än att hoppas. Att vi dessutom har en liten flicka som ska komma till världen får oss oftast på andra tankar. Lycka tränger upp genom kroppen och föser sorgen åt sidan...
Hon är snart här! (Förhoppningsvis är det bara) 72 dagar till så är hon hos oss! Vårt älskade liv som gör att allt annat faktiskt går att leva med, även om det tar emot. För man får lov att sörja. Man får lov att gråta och vara ledsen, men livet måste gå vidare. Vi är skyldiga Ella det. Vi e skyldiga vår nya familj det!


Oj vad detta inlägget blev långt. Jag som bara skulle få med att jag nu bestämt mig om praktiken, men ibland behöver man uppenbarligen skriva av sig...
Nu e de dax att fortsätta på arbetet!