För er som är känsliga, ni som inte orkar eller har tid att läsa ett långt inlägg, eller ni som inte tycker man borde skriva om sin förlossning kan sluta läsa NU!
Anledningen till varför jag skriver om Ellas födsel är främst för min egen skull- för att kunna titta tillbaka på den och minnas hur det va.. (om jag någonsin lyckas glömma ;)) För det andra är det för att personer som är i den sitsen som jag var i för bara någon vecka sen (det vill säga orolig o livrädd inför sin första förlossning) ska få sig en bild om hur det kan se ut -från min syn -vilken var att det inte alls va så farligt som jag trodde och att de snarare va en sjukt häftig upplevelse som jag gärna gör om (Vilken helomvändning va!?) Att kroppen kan jobba på ett sånt sätt och vara så otroligt stark gör mig sjukt facinerad och stolt... Fan vilken kraft man ligger inne med som kvinna... "Sjukt jävla coolt" är vad jag skulle beskriva denna upplevelse som!
 

Ellas förlossning:

Lördagen den 10/4 vaknade jag upp med en mensvärks-liknande känsla i magen, rätt ont gjorde det oxå.. Linus fick hämta panodil o klappa mig lite på kulan, efter ett tag gick jag upp och smärtan avtog -Besviken som tusan va jag... kunde inte detta va början på något ? -Nepp, så verkade de då INTE!


På kvällen hade vi Rasmus o Sophie över på grillning o öl (för grabbarna, då Sophie oxå e gravid) Jag berättade om mina små förvärkar på morgonen o jag o Sophie satt o snackade om att inom loppet av 3 veckor skulle jag ha en liten bebbe hos mig - inte visste jag då att de inte ens var ett dygn (!) tills Ella skulle ligga i min famn...
Några små känningar i magen hade jag sen även under middagen, dock va dom så svaga att jag inte ens brydde mig om att börja hoppas igen -det verkade ju meningslöst...!

När Sophie o Rasmus var tvugna att rusa tidigare än vi alla trott la jag o Linus oss i soffan o kollade matchen. Magen började värka runt 24-tiden o vetekudden Maria köpt åkte in i micron. När värken inte gick över efter att jag tagit ännu en panodil bestämde vi oss för att lägga oss o få lite sömn. När jag inte somnade för att värkarna kom starkare bad jag iaf Linus att sova - om det nu skulle bli dax att åka in, detta ångrade jag väldigt snabbt då jag gick på toaletten och såg att det kommit blod då jag torkade mig... Inte var det mycket, inte heller va de rent blod, men ändå ringde jag förlossningen och frågade vad jag skulle göra! Jag förklarade min situation och barnmorskan sa att jag skulle sätta på mig en binda om vattnet skulle gå och sen börja klocka värkarna. -Linus sömn blev det alltså inget av, dessutom åkte TENSen på (jag vågade!) då jag inte längre orkade springa fram o tillbaka o värma vetekudden...
Både jag o Linus gick upp och satte igång tv:n. Någon gammal 70tals-film va de enda som fanns o de jag snappade upp var att nån kille spelade i ett band och tog droger, sen blev han hemskjutsad av polisen o Magnus Härenstam (heter han va?) va med... (=P)

Vi klockade värkar och lät dom bli mellan 50 sekunder och 1 minut långa med 3 minuters mellanrum i över en timme innan jag ringde in till förlossningen igen, pratade då med samma bm som nu frågade om det var "outhärdligt" -Nja, de tyckte jag ju faktiskt inte, men som jag sa till henne ville jag inte heller åka in när det blev outhärdligt -vi hade ju faktiskt en bit att åka! -Gör så här, sa hon -få i din man lite mat sen är ni välkomna.
Linus blev rätt till sig o ville inte äta -han va ju inte hungrig, dock tvingade jag honom att iaf äta en macka. Även lite frukt o kexchoklad åkte med i väskan.
Linus ringde sin taxi - nån snubbe han känner som kör för 97orna... Denna snubbe, eller gubbe borde man nog säga, var i Höllviken när Linus ringde och för mig kändes detta faktiskt bra, för hela tiden tänkte jag "Är detta verkligen på riktigt?" -För de första så säger alla att man VET när de e dax o för det andra trodde jag att det skulle göra betydligt mer ont, Men däremot så sa ju tiden när vi klockade värkarna att de faktiskt va dax, så vi fick väl åka in då...
Taxigubben kom och körde oss in till MAS. Värkarna kändes näsan som dom avtog och jag sa till Linus att "om de nu va så att detta e falskt alarm så fick han INTE berätta att vi åkt in" -då skulle jag ju framstå som en mes (!) Tyvärr hade ju Linus kompisar fått nys om att vi va på väg till förlossningen då dom hade ringt taxi-snubben strax efter Linus för att dom skulle hem ifrån malmö, o han då berättat vad som stod på! Linus var dessutom "bara TVUNGEN" att messa Rasmus o säga att de va på g.. "Satan!" tänkte jag... "Pinsamt när hela facebook kommer va fullt av kommentarer o vi får vända i dörren på kk då Ella inte ALLS tänkt komma ut idag!!!"

Väl framme plingade vi på dörren och blev insläppta, rätt vilse av trötthet, (klockan hade hunnit bli 04.30) värkarna och omständigheterna hittade vi till slut rätt (vilket inte va så svårt egentligen) Blev insläppta av en barnmorska som jag nästan inte förstod va hon sa -då hon bröt (kom passande nog att tänka på solsidan mitt i alltihop) Hon bad om min journal o mitt leg. Linus gav henne detta o även den omtalade patientbrickan! "Den behöver jag inte" sa hon (om jag förstod henne rätt) och gav tillbaka den till Linus (Nähäpp, inte de! Ni hade alltså rätt Malin o Mamma :))
När jag äntligen blev undersökt berättde barnmorskan att jag nu va öppen 3 cm. Bebben mådde fint och att jag skulle ligga kvar så skulle ytterliggare en bm komma.
"YES! Då får vi va kvar" sa jag till Linus när hon gått...

Barnmorskan som va hos oss först såg vi inte mer.. Däremot kom en annan in. Hon pratade lite med mig, gav mig grejer att ha på mig (bland annat "kassler-trosorna" -sexiga som attan, men de brydde man sig inte speciellt mycket om då kan jag tala om..) och föreslog att jag skulle duscha. Detta gjorde jag, i en halvtimme ungefär. Eftersom att jag saknade min tens, va sjukt trött o mådde illa som sjutton så hoppade jag ur duschen o i sängen. När värkarna kom gjorde jag allt för att andas rätt och inte spänna mig, detta var lättare sagt än gjort då hela min kropp skakade och jag kunde nästan höra den skrika "SPÄNN DIG så går de över" till mig... Linus hjälpte mig att andas. Servade mig med mängder av vatten (Jag vägrade dricka eller äta något annat -de gick inte! Jag mådde helt sjukt illa -tvingade dom till o me att öppna fönstret en stund! :))
Barnmorskorna va inne o undersökte mig ett par gånger, men inget hände. Petidin hade jag fått precis när jag kom in på förlossnigen och efter 3-4 timmar hade denna släppt (om den ens hjälpte, tyckte inte jag kände någon som helst skillnad!) Även akupunkturen som dom satt uppe på mitt huvud kände jag inget av. Nål-jävlarna trillade ju bara av (BM hittade en -!- som satt kvar i kaluffsen efter att Ella va ute!) Men dom ville inte ge mig någon mer smärtlindring iom att jag inte öppnade mig.
Svor över min kropp som inte ville jobba med mig, gjorde jag! Denna så kallade "smärtlindringen" hade ju bara gjort mig trött som fan, o de hjälpte ju verkligen inte då jag stod upp o somnade (jepp, höll i Linus eller den där gå-stolen och somnade seriöst mellan värkarna!) "Jag vill bara sooova" snyftade jag! "Ge mig en epidural så jag kan soooova"!
När barnmorskan kom in sa Linus att jag ville ha epidural. Dom undersökte mig, och jag va nu (klockan var 10-11 på förmiddagen) 4 ("kaaanske 5") cm öppen. "Vi ringer på narkos-läkaren så ska du få epidural" sa hon då (Tjohoo! Nu skulle jag få sova, tänkte jag) "Vill du ha lustgas så länge?" (Äääe, ja, de e väl klart, kärring, tänkte jag!) "Ja tack, de vill jag gärna" svarade jag!

När lustgasen verkade (det vill säga efter typ en inandning) blev allt plötsligt mycket lättare. Jag struntade lite i att jag va trött. Nu va jag bara glad! Slagthuset trodde jag att jag var på, och jag va väldigt nära på att berätta för barnmorske-studenten (har jag nog inte sagt att jag hade där, men de hade jag. O idag e jag glad över att jag inte fick me mitt förlossnings-brev där jag skrev att jag inte ville ha någon sån, för hon va JÄTTEbra!) att hon inte kunde gå in "den ingången" för där va igenbommat.. (Hon va visst oxå på slagt...hrm!)
Väck som tusan va jag. Inbillade mig en massa. Sa massa idiotiska grejer till Linus (Dock inte taskiga, tack o lov!) o tyckte jag hörde musik (popcorn-låten bland annat)... Bjöd även på min lustgas (Tur någon -Linus- hade lite hjärna och tackade nej) o hade nu ett stort leende på mina läppar. -Värkarna kom och jag minns att jag hade ont, däremot va värken så långt borta och jag fokucerade på andra saker i min ner-drogade hjärna att dom inte gjorde så mycket.

Det kändes som att de hade gått 10 minuter (Då det gått drygt 2 timmar) o narkosläkaren va på plats. Jag gick på toaletten och kissade. Fick plötsligt en krystvärk (som jag inte fattade att det va då för att jag som sagt va så borta!) Gick ut o tog tag i min lustgas och andades in samtidigt som jag berättade (sluddrade fram, rättare sagt) för barnmorskan att de "tryckte neråt" eller vad jag nu sa...
Dom la mig på sängen och undersökte mig. "Du ska snart krysta, Fanny, de går mycket mycket fortare om du skippar eda:n" sa nu BM. -"Neeeee, jag vill ha den" sluddrade jag fram. "Jag skaa ha den!"
Barnmorskan ryckte ut den grejen man andas in lustgasen igenom ut ur min mun o sa till mig på skarpen. "Fanny! Ska vi säga till narkosläkaren att gå så e din flicka snart här, annars kommer de ta flera timmar TILL"! Då jag som tur va hann "nyktra till" tyckte jag så klart att hon hade helt rätt. Narkosläkaren gick och sen tog det inte många minuter innan Ella kom.
Krystvärkarna kom med en kraft som fick mig att känna mig starkare än Magnus Samuelsson (Han där starka dans-mannen, de e väl så han heter? Samuelsson?) 20 minuter senare, 12.21, låg det plötsligt en slemmig liten skrikande människa på min mage o jag förstod ingenting... Hade jag verkligen klarat detta? O så lätt? Kroppen klarade av ett arbete, bokstavligen lika stort som livet o jag har aldrig varit mer stolt över mig och min "hulk"-kropp :)
Linus grät som en vattenspridare redan när jag började krysta o slutade inte för än långt efter de va klart. Klippte navelsträngen gjorde han oxå. Ella vägdes och mättes. En relativt liten flicka var hon. 48 cm lång och vikten landade på 3140 g. Perfekt va hon. Redan från första stund!

Vi fick fika -Den omtalade brickan! Lyckades få i mig en fralla efter många om och men.. Att äta va inte det första man tänkte på då, lixom, -Även om jag inte fått i mig annat än vatten under hela förlossningen. Efter det (några timmar senare) lades vi in på bb och där stannade vi i drygt 2 dyng. Amningen fungerade (som sagt innan) inte riktigt som den skulle så därför bestämde vi oss för att inte åka hem tidigare än så...



Nykläckta fågelungen o lyckliga föräldrar<3


Lilla pluttan alldeles ny


Ella o Jag vilar ut på bb



Min förlossning gick smidigare o lättare än jag någonsin trott. Det låter faktiskt värre än va de va även när jag skriver den här och jag tror verkligen de e 100 ggr jobbigare att stå brevid... T.ex. -Krystvärkarna kommer (och därmed kraften som sköljer igenom kroppen som värsta svallvågen) och "kraften" måste komma ut någon stans... Om man inte stänger läpparna o koncentrerar sig för att få all kraft "neråt" så kommer den ut som ett vrål -Vilket nog låter fruktansvärt hemskt om man står vid sidan om! 
Jag kan lättast förklara de som då man e så förbannad att man skakar i hela kroppen och blir tomat-röd i huvudet -Som en skit-arg unge ungefär! Om man då inte skriker känns det som att man kommer sprängas. Någonstans måste ju kraften (i detta fallet ilskan) ut. Alltså skriker man och då "lättar trycket" Men man skriker inte på grund av smärtan -Så upplevde iaf jag de! Svårt att förklara, detta!
Att man under utdrivningsskedet kan -o ofta gör iaf med bebbe nummer 1- spricker är inget man känner. Jag trodde nog detta skulle va något av det absolut värsta, men när Ella va ute så frågade jag Bm om jag inte spruckit något iom att jag inte känt de. De hade jag gjort, o iofs kommit lindrigt undan, men ett par stygn blev de iaf!

Jag hade nog kunnat fortsätta skriva på detta inlägg lika länge till... (har skrivit de i omgångar sen vi kom hem från bb) Men tycker nog att ni får fråga om det e något istället! Jag tyckte som sagt att min förlossning va en upplevelse ut över de vanliga (minst sagt!) o all smärta o alla hemskheter som jag hört om tyckte jag va överskattat o uppblåst... Jag förstår att alla upplever de olika, absolut, men det KAN alltså bli bra oxå :) Så första-föderskor (o alla ni andra som undrar något) fråga på -jag delar gärna med mig!!