L kommer hem snart. Jag grät (ja, av lättnad) då han ringde mig o berättade att de inte blev så sent som dom först trott...
De har varit en jobbig dag. Jobbig vecka då han va borta nästan hela helgen. Krafterna e slut i mammakroppen.
Jag vill ju sova brevid min man. Jag vill krypa upp i hans famn o krama på honom innan vi slänger oss (tassar in o försiktigt kryper ner..) i sängen. Jag vill ha den tryggheten han ger mig. Närheten. O jag vill ha den var dag. -De e lixom därför jag valt att bo med honom!

O nu kommer han som sagt hem. Fy fan va skönt. Skönt att luta sig mot någons axel. Prata med någon. Skicka in honom när Ella vaknar. Jag älskar min L. Vet om att de e omöjligt att spendera var minut tillsammans. Vet att någon måste jobba för att få det att gå ihop, att man inte alltid ens vill va hemma. -Att andra saker lockar.
Jag ger honom friheten, för att jag vill han ska ha roligt. Jag låter honom göra saker han vill för att han ska tycka de e underbart att komma hem till oss... o de gör han ju. Han kommer hem. De gör han alltid.


Sliten Morsa!