Ella har varit drygfis delux idag. Hela dagen! -Speceillt när vi va i stan! "Ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma" skriker hon om jag tar ett steg. -ja, seriöst. Ett steg ifrån henne.
Jag fick inte prova kläder, inte gå å värma hennes mat, inte gå på toa -utan att hon skulle följa med... Det gick inte. Hon blev vansinnig -o framför allt ledsen. förtvivlad.

Andra mammor jag pratat med säger att de e vanligt nu vid ett. Seperations-ångest-tjolahejsan. Men Ella har varit såhär rätt länge. Väldigt länge... -Fast nu har det bara gått å blivit värre!
Då vi umgåts med andra barn rätt mycket ser jag stor skillnad på hur pass mammiga dom e i jämförelse med min extrem-mamma-gris... Ingen annan blir så pass ledsen!

Visst e de fint att hon vill ha mig nära. Underbart att hon känner kärlek o hela tiden vill va i min närhet. Samtidigt e de extremt krävande att inte kunna göra något annat än att släpa runt klängande 10kilos-klump på armen..
Min vardag innebär en fastklistrad Ella vid mitt ben. bokstavligen... ja -de eller armen, då... Hon hänger med mig på toa, när jag hämtar sminket. Hon hänger med när jag klär på mig, tvättar mig, äter, plockar, fixar, donar. -Enda gången hon inte följer med e till köket.. -där vill jag inte att hon ska va! Så då lämnas hon i stolen/på golvet -gråtandes. skrikandes... Det e hjärtskärande. Man blir galen.. Sliter sitt hår!

Jag vet att de går över -Vi har ju lämnat bort henne! Hon skriker o gråter efter mig tills jag stigit ut genom dörren (de e iaf så jag blivit informerad) sen e de bra! Inte heller bryr hon sig ett skit om mig när hon e nere o leker med Amber -Tills de att jag går ut i deras kök/in på deras toa... -Då blir de e ett helvetes liv!
Dessutom myser alltid Ella med pappa på helgmorgonarna. -Skriker inte efter mig. Däremot blir hon ledsen om jag ger henne till pappa o sen går iväg när han han kommit hem från jobbet på vardagskvällarna.. -Då passar bara jag. (Såhär va de aldrig innan -då va pappa favvisen ALLTID!)


Kanske har jag daltat. Kanske har jag inte gett henne tillräcklig med närhet (även om jag tror de förstnämnda nog stämmer bättre in då) Inte vet jag vad jag gjort, eller inte gjort, som har fått henne så här, men samtidigt vill jag inte se tillbaka om jag nu felat. -För e de lönt? Ta på sig ännu mer skuld..
Förhoppningsvis blir de bättre. -kanske e de trots allt en fas (som jag som sagt gillar att skylla på) Positivt e iaf att Ella nu älskar att leka med andra barn. Lyrisk blir hon. Lycklig o rofylld... -Jag älskar att titta på henne när hon e sån. Älskar henne var minut hur krävande o rent ut sagt dryg hon ibland faktiskt e! -Jag gör allt för henne... Kanske ibland lite för mycket, men samtidigt e min uppgift här i livet att ge Ella ett fint liv. -Ett liv fullt av kärlek, omtanke, närhet o ännu mer kärlek. De tror jag på. De e min uppfattning.


-O just de! Vi har börjat packa oxå!