Jag vet inte vad jag gjort dig och varför du vill såra mig.
Jag och även folk i min närhet tar väldigt illa upp över hur du väljer att lägga dina ord.
Speceillt när du gör det såhär offentligt.
Jag kommer därför skriva detta inlägg till dig, och sen inget mer.
Jag e trött på att försvara mig och det jag känner.

Jag e väl medveten om att jag innan älskat.
Att jag trott att jag hittat mannen jag en dag skulle gift mig med.
Jag vet oxå om att jag för det mesta allt för fort slänger in mina känslor i bilden,
och på så sätt ofta blir sviken och ledsen.
Detta tycker jag inte ger dig rätten att skriva som du gjorde...
Detta är nämligen inte de lättaste för mig heller.

Att bete sig som en fjortis då och då kan jag bjuda på. När jag e kär, och då lite galen, skriker jag gärna ut min kärlek, skriver töntiga dikter, lägger ut foton, och pratar om killen som han vore en gud.
Kanske är detta för att jag faktiskt är romantisk o känslig,
att jag faktiskt har dom två sidorna som jag har så svårt för att visa.

Jag är inte världens bästa på att uttrycka mig i ord,
men jag känner o tycker minst lika mycket som alla andra.
Jag väljer därför att skriva de istället, just för att männsikor i min närhet inte ska se mig som en känslokall och okänslig bitch!

Jag e glad över hur alla vänner stöttat mig i detta.
Ni har varit till stor hjälp för både mig och Linus.
För även han har tagit väldigt illa upp över vad som skrivits här.
Men en sak ska ni veta... vår kärlek e stark, o vi låter inte några elaka kommentarer går ut över vårt förhållande.

Nu ska jag sluta älta detta och börja leva...

Jag vill ge dig världen, min älskade
Men framför allt vill jag fortsätta att uppleva himmelriket tillsammans med dig varje dag...

Jag kommer för evigt att älska dig.
Älska oss
- Och det vi har.

Jag fick precis en kommentar på min förra blogg (bilderna på mig och Linus) där det stod följande:

"glöm inte bort dina andra vänner bara, oss har du inte ringt på länge !!"

 

Detta var från en anonym avsändare, vilket jag tycker är väldigt tråkigt, men framför allt rätt fegt!

Jag vårdar min vänskaps-relationer på precis samma sätt som jag gjorde innan jag träffade Linus.

För jag, om någon, vet hur många av mina goda vänner som glidigt ifrån mig när dom hittat kärleken.

 

Jag tycker inte detta är fel, inte rätt heller för den delen,

men jag förstår att man inte har samma tid och möjlighet,

samtidigt behöver man inte glömma bort sina vänner bara för att man inte kan träffa dom lika ofta.

 

Jag pratar med mina närmsta vänner dagligen.

Och med mina närmsta vänner menar jag människor som inte lämnat mig någon gång,

vänner som ställt upp för mig i alla lägen och dom som även ringer till mig...

För att om du, "anonym" på något sätt tycker att jag glömmer bort dig så handlar det nog om att du varit precis lika dålig på att ringa som jag har varit!

 

Tråkigt när det blir så här. jävligt tråkigt.

Jag e inte tjejen som står o surar i ett hörn om jag tycker någon gjort fel.

Jag snackar inte skit med mina andra vänner om hur dålig vän "hon" eller "han" är.

Jag säger det direkt till personen i fråga!

Kanske är du inte som jag i detta läget. Uppenbarligen inte.

Men det är väldigt svårt för mig att sätta mig in i varför du skrivit som du skrivit och framför allt vad jag gjort för fel när du inte säger vem du är!

 

Jag o en kollega till mig pratade om detta på jobbet för någon dag sen. Hon skulle visst ha ett "kris-möte" med sina vänner eftersom dom ansåg att hon umgicks med sin pojkvän för mkt.

Jag kan väl egentligen inte blanda mig i detta, för jag vet inte hur det ligger till i just den situationen,

men det känns som att det finns folk som verkligen inte kan vara glad för någon annans skull än just deras egen!

Folk blir avundsjuka för att dom inte hittat en trygghet, för att dom inte blir lika uppmärksammade.

 

Jag har som jag skrev innan, även jag, haft vänner som jag mer eller mindre förlorat pga deras killar.

Jag har tyckt detta varit jättetråkigt.

Jag har inte förstått hur flera års vänskap kan struntas i för en kille dom känt i 5 minuter.

Samtidigt har jag inte blivit arg. Jag har inte kallat till krismöte eller pressat min vän till att umgås med mig...

För saken är faktiskt den, "anonym", att man kan aldrig tvinga en person att umgås med en!

Om han eller hon inte vill umgås eller ringa till dig är väl er vänskap inte speciellt stark?

 

Jag känner mig faktiskt sårad att någon skrivit så här till mig,

för jag tycker jag bryr mig väldigt mkt om mina vänner.

Jag hoppas oxå att du är glad för mig skull.

Jag förtjänar faktiskt lite lycka i livet efter all skit jag gått igenom... För med Linus är jag lyckilg. Väldigt lycklig

Och det kommer jag forsätta att vara, vad du än säger...

                                               Fanny <3 Linus
                                             - Nu och för alltid -

Undrar om jag blivit fullständigt galen,
Galet kär,
Eller helt enkelt fullständig...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ludwig Van Beethoven to his "Immortal Beloved"

Letter 1,

Goodmorning, on July 7

My thoughts go out to you, my Immortal Beloved
I can live only wholly with you or not at all -
   Be calm my life, my all. Only by calm consideration of our existence can we achieve our purpose to live together.
Oh continue to love me, never misjudge the most faithful heart of your beloved.
   Ever thine
   Ever mine
   Ever ours

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mina tankar går till dig, min odödliga kärlek.
Jag kan bara leva med dig i min närhet eller inte alls.
   Stilla dig, mitt liv, mitt allt. Genom att begrunda vår existens når vi vårt mål att leva tillsammans.
Fortsätt älska mig. Betvivla aldrig din älskades trohet.
   För evigt din.
   För evigt min.
   För evigt vår.

Det är fruktansvärt intressant hur olikt folk uppfattar saker o ting.
Jag, som är mästaren på att skriva i gåtor, kanske borde förklara lite tydligare,
För i ett sammanhang som detta, gott folk, får ni inte missförstå mig...

Min L ringde för att säga god natt innan. Vi snackade en stund, och plötsligt urbrast han "Du gumman, det där som du skrev i din blogg, om att jag inte såg dig som perfekt, det..." Sen avbröt jag.
Jag visste att det var något.
L kom ner till jobbet idag o gav mig några pussar för att pigga upp mig. Bara för att han e sån.  heeelt underbar alltså!
Han sa att han läst bloggen. Att han tyckte det va fint skrivet,
Ändå någonstan där inne såg jag i hans ögon att det var något han grubblade på.
Jag dömmer honom inte. Å inte er heller.... För jag skriver, som sagt, i gåtor. På mitt eget sätt. För att jag förstår...


Jag vill därför förklara, precis som jag gjorde för L, vad jag menade med att han inte krävde att jag var perfekt...
Till att börja med anser jag själv att ordet perfekt borde raderas bort helt och hållet... För kan egentligen något, eller någon, någonsin vara perfekt?
Inte i mina ögon.
I alla mina tidigare relationer har jag däremot inte bara känt att jag inte var perfekt, jag har inte ens känt mig tillräcklig.
Det har alltid funnits något i min partners ögon som varit oförståligt, konstigt, ja... till och med oacceptablet.
Detta har inte bara handlat om utseende, det har väldigt väldigt sällan handlat om utseende faktiskt.
Det har snarare handlat om hur jag varit som person. Hur jag valt att leva, uttrycka mig, handla.
Det som gjort mig till Fanny har varit fel, knäppt, äckligt.
Jag har handskat med killar som klankat ner på personen jag är, och, tyvärr, tolererat det.
Jag har gått omvägar, trippat på tå, ljugit och sett ner på mig själv.
Jag har ändrat på mig själv, och detta inte för att jag velat, utanför för att tillfredställa dom.
Ändå slutar det varje gång på samma sätt... Fanny ligger där. Dumpad, Trampad på och skrattad åt.

Så ska det inte va...
Absolut inte!
Hur kan egentligen någon utsätta en annan människa för en sådan fruktansvärd handling?
Och hur har jag kunnat låta detta hända gång på gång?
Inte vet jag. Och jag vill inte veta heller.
Jag trodde inte att jag dög som jag var.
Att dom hade rätt. Att jag skulle vara nöjd att någon ens ville synas med detta monster till människa.
Jag trodde aldrig att jag räckte till.
Tills jag träffade jag L.
Och plöstligt såg jag någonstans att jag visst var något värd. Att jag inte alls var ett monster
Att jag var en älskvärd och fin människa.

Han var stolt över att visa upp mig.
Han avgudar mig för den jag var. Med alla mina små fel och brister.
För i hans ögon är jag visst perfekt... för ibland borde man faktiskt få använda det där dumma ordet, inte sant...? ;)

Tålamodet är slut. Har efter en timme gett upp hoppet om att någonsin få en snygg egen-designad blogg!
Nu sitter jag här med några fruktansvärt fula blommor och en sida full av skrikiga färger i en enda röra...
inte ALLS som tänkt mig, faktiskt =/

Jag förstår bara inte hur det kan vara så svårt.
När lunar va hippt (jepp, både lunar och ordet "hippt", nä, okej kanske inte hippt, men iaf lunar, va inne på min tid) så var jag design-mästaren som alltid kom med dom snyggast designade sidorna.
Nu sitter jag i bloggträsket o känner mig helt värdelös!
När slutade man egentligen designa med "backround color =#fffhoo" eller hur det nu va?
Mycket lättare ju =)
Egentligen inte detta jag ville skriva om, men var tvungen att förklara mig. Och om någon vänlig själ, som har mycket tålamod, skulle vilja visa mig någon dag skulle jag mer än gärna ta emot denna hjälpen, för blommorna måste bort... de e en sak som e säker!

Nu till viktigare saker...

Det har idag gått 2 månader sen jag träffade min L.
Killen som har stormat in i mitt liv och rört om i grytan något makalöst.
Och detta inte bara på ett bra sätt... utan på ett fantastiskt sätt.

För första gången i mitt liv känner jag mig inte bara trygg genom att vara med någon.
Nu är jag lycklig för att jag får vara med just honom.
Han är nämligen inte vem som helst den här Linus... Han är kärlek, han e lycka, han e på riktigt.
Tillsammans med honom känner jag ett lugn som jag aldrig känt förut.
Han dömmer mig inte. Och jag kan inte förstå det.
För jag är inte perfekt, det vet jag.
Och jag tror säkerligen inte han tror eller tycker det heller.
Men saken är den att han inte heller kräver det av mig.

Detta låter kanske helt knäppt i era öron. För visst vill man att ens pojkvän ska se en som den perfeka tjejen?
Absolut! Jag håller med er till 100%
MEN nu syftar jag på hur man ser på sig själv.
Jag tror vi alla har våra dagar. Dagarna när man ser sig i speglen, drar fingrarna genom sitt perfekta hår, då tänderna blänker så skinande vita att du är tvungen att kisa med dina perfekta, glittrande ögon o då du tänker att du inte skulle vilja ändra på en enda sak i ditt fulländade liv.
Sen har vi ju dom där andra dagarna. dagarna då du hoppar till av förskräckelse när du går förbi speglen. Då du inser att du antagligen inte ens är människa. Kanske inte ens ett monster. Då du funderar på att med flit bryta ett ben eller två för att slippa träffa kompisen du redan bestämt med, eller gå till jobbet o spela "Jag e alltid lika trevlig och professionell".
Vi snackar dagarna då gollum ser ut som miss world brevid dig.


Ni kanske inte är lika knäppa som jag är i detta sammanhanget.
Jag hoppas inte det. För er skull.
Jag är hon som kan gå och må illa efter ett dåligt (som i mina ögon inte är dåligt, utan snarare fruktansvärt, hemskt, groteskt, äckligt, vidrigt) foto i flera veckor.
Hon som funderar på att råbanta, för att nästa sekund trycka i sig en påse godis för att hon inser att det är för sent för detta vidriga monster att någonsin bli snygg, eller hon som bara kastar bort sitt liv på en hundradels sekund bara för att hon tror det är för sent.
Som tur är e jag också hon som alltid städar upp skärvorna av sina misslyckanden innan någon stampar in i rummet och ser förödelsen.
Jag tar  tag i mig själv, ser mig i speglen, o ser kanske ingen skönhetsdrottning, utan bara en vanlig medelmåtta, men nöjer mig glatt med detta för tillfället.
Det jag EGENTLIGEN ville komma till efter denna oehört långa utläggning är att även om folk kanske känner igen sig i en sitution så är det långt ifrån alla som accepterar den.
När folk är olik en själv höjer man ofta på ögonbrynen. Saker o ting ses som onormalt och konstigt bara för att man själv inte känner så.
L är inte sådan.
han kanske inte förstår, men han accepterar.
Det känns som att han är så härdad, så trygg i sig själv att han inte behöver se ner på folk bara för att dom inte tänker eller tycker samma som han gör, och DET, mina vänner, är något jag värdesätter högt.


Jag har alltid trott att man ska behöva kämpa för att få kärlek
Att man måste vara olycklig för att få bli lycklig.
Att kärlek bara är just kärlek när man måste jaga efter den...

Med Ls tålamod och innerliga kärlek till mig har fått mig att helt ändra uppfattning.
för även om jag fortfarande förstår att kärleken inte alltid kommer lätt så förstår jag nu att bara för detta behöver man inte göra det svårt.

På två månader har en kille som e lika vild som jag själv är fått mig lugn.

Satan va dålig jag blivit på att skriva blogg.
Dagarna springer förbi o jag, i all min stress, försöker hinna med att vara både en bra flickvän, vän, anställd, syster, dotter, kusin och bloggare.
Som ni redan vet är jag väldigt dålig på det sistnämda, och som ni nog redan misstänker känner jag att jag inte riktigt räcker till på resten av de uppräknade punkterna heller.

Att få allt att gå ihop är och förblir nog en gåta.
Men frågan är då vad man ska prioritera... För just nu är jag (ny)kär och galen och vill helst spendera varje vaken (och sovande) minut i min Ls armar.
Jag förstår ju att detta e omöjligt, och det skulle nog, faktiskt, bli rätt långtråkigt efter ett tag =)
Men hur ska man då dela upp denna orimligt korta tid?

Nu när mina kompisar (för en gångs skull) e singlar när inte jag (för en gångs skull) är det, så behöver dom mer tid tillsammans med mig än dom kanske skulle behöva annars.
Ingenting emot dom. Absolut inte. Jag vill ge dom all tid och uppmärksamhet jag kan.
Frågan är bara om det räcker...

Jag antar att det är därför dom flesta i "vuxna" förhållande mest har vänner (det som jag, i mitt fall, kallar bekanta) som inte tar för givet att man hörs och ses dagligen, utan istället  har vänner som man fikar/lunchar/tar en kopp kaffe med, nån gång då och då...
Jag vill ju inte ha det så. Jag vill ha mina vänner som man umgås (eller pratar) med dagligen. Dom som känner en utan och innan.
Jag vill ha Charlotte, Samantha o Miranda.
Problemet är ju då att jag inte ÄR Carrie (även om jag hade dödat för dom benen och alla dessa skor) utan jag är en arbetande 23åring som flänger runt i converse och bara drömmer om att kunna äta brunch o skvallra på ett mysigt café med mina vänninor (som självklart ALLA, utan några problem, kan träffas varje dag, på samma tid) för att sedan vandra vidare till Barneys o inhandla ett par manolo blahnik, ta en taxi hem, sätta mig o skriva på min lilla laptop och vänta på att Mr Big ska komma för att hämta upp mig, där jag står i min perfekta outfit med mina perfekta skor i mitt perfekta liv...
Dream on!
Så här ÄR det ju inte.
Men jag är nöjd ändå.
För jag vill nog inte ens ha det där.
Jag vill inte ha Charlotte, Samantha o Miranda. Jag vill ha Kuss, Tn, Alex, Elin o Jessie.
Jag vill inte ha Big. Jag vill ha L.
Jag vill kanske ha ett par Manolos, men jag älskar att springa runt i mina håliga converse oxå.

Jag vill va Fanny, inte Carrie.
Däremot vill jag vara Fanny med mer tid.
Fanny som inte får dåligt samvete för allt.
Fanny som någon gång inser att man inte kan tillfredställa allas behov.
En mer stabil Fanny, en lugn Fanny. En trygg Fanny...i ett par Manolos