Nu påbörjass en ny epok i livet.
Skolan har idag börjat och med den ansvaret och allvaret.
Men kul verkar det och jag tror och hoppas att jag kan genomföra detta nu, kreativ och tävlingsinriktad som jag är!

Linus och lillebror rasmus e på matchen o kusin alice e precis hitkommen. Nu blir de gulachsoppa och därefter gifflar och cola zero. mys på hög nivå!

Nu packas datorn ner, för i eftermiddag ska denna, tillsammans med en massa annat bråte förflyttas till nobelvägen!

Måste passa på att nämna mitt underbart fina thomas sabo-armband som jag fick av Linus i halvårs-present (som vi firar idag) - Bilder kommer förhoppningsvis snart.
Plus att mina underbart fina gladiatorsandaler fullproppade med nitar som jag oxå fick av min älsk kom idag! -Vilken lycka!
Superfina, tycker ni inte...?

- Mäktig som tusan! Efter att ha ätit halva glassen tog det seriöst stopp, o inte brukar jag vara den som nobbar choklad i någon form, så chockad blev jag, för glassen var ju t.o.m. mindre än vad jag minns att magnum i vanliga fall är...
Lådan är dessutom bara onödig enligt mig, däremot kanske en smart idé då folk lägger märket till denna på ett helt annat sätt.
Annars vill jag bara säga - snyggt Magnum. Jag vill faktiskt rekomendera denna till andra choklad-omaner (kan man nog inte säga, nej!) För att när man ätit den känns det som att man kommer vara mätt på choklad i minst en vecka framöver!

Också var det slut!
Idag skulle vara sista dagen på jobbet, men när Linnea skrev igår och frågade om hon fick ta min tid, så kollade jag runt mig i lilla lägenheten och bestämmde att de nog även va en bra idé för mig... För även om jag har hunnit med jättemycket så kräver en flyttstädning rätt mycket jobb och ännu mer energi!
Så nu var det alltså slut! Jobbet alltså. Det känns overkligt. Konstigt och overkligt, men skönt! Nu är jag äntligen i de skedet i mitt liv jag så länge längtat efter. Jag är på väg. Och det känns jävligt bra...

Imorgon börjar flytten oxå. Får iofs se hur mycket vi hinner med i.o.m. att Linus inte slutar för än klockan 4, men dock... I morgon böras de iaf! Helt underbart!

Skatteåterbäringen va inte alls vad jag hoppades på, men den har dock kommit, gett ett litet klirr i kassan o efter att jag betalat mamma den lilla skulden jag har till henne är jag helt skuldfri o har ändå lite pengar över!

Lillasyster Vicky va här igår o höll mig sällskap när jag packade grejor. Riktigt mkt han jag med, o idag ska ännu mer göras!
Tvätten ligger i maskinerna, källaren är redo att röjas o sen är de bara det sista här i lägenheten ska göras!
Vi ska även ringa Padan (killen me lägenheten) idag. Försäkra oss om att vi verkligen får nycklarna på fredag.
Sen vet jag inte... So you think you can dance är ett måste, men innan de blir det nog inte mkt mer än packning faktiskt...

Eftersom jag inte fått något besked om mina CSN-ansökningar efter nu mer än en månad gick jag idag in på "mina sidor" på CSNs  hemsida. När jag klickat mig runt en stund fick jag upp ett påstående om att ett brev skickats till mig eftersom ansökan inte var komplett!
Har jag fått något brev? - Nej! Hade jag 9 nya medelande på min sida? - Ja! Kunde jag klicka in på de? - Nej!
Varför nu detta? - Jag hade ingen e-legitimation uppenbarligen...
Med mina tekniska fingrar försökte jag göra allt för att lösa detta, men förgäves. Teknik, även om jag hade Vg i detta i skolan var visst inte min starka sida.
Istället fick jag ta till telefonen och sitta i en nästan 20 minuters lång kö för att sedan bli vidarekopplad till ännu en kö.
Den trevliga damen som då svarade fixade så att jag istället fick brevet hemskickat, något som jag trodde skulle ha hänt med direkten.
Internet e bara en massa klydd! O inte är e-legitimation något undantag! Men i detta fallet o antagligen i många andra skulle det ändå vara skönt att ha.
Kanske dax att slå min dator-tokiga bror en pling för lite proffshjälp?

Idag är de dax för näst sista dagen på jobb. imorgon e jag ledig, onsdag likaså och på torsdagen blir det en allra sista jobbe-dagen!
Både imorgon och onsdag ska gå åt serious packning då flytten börjar på fredag.
Någon som då har lust att bära lådor i några timmar i utbyte mot ett par öl, kanske? - Hör av er!

Lill-skiten (Victor) överraskade mig på jobb idag, o överraskade mig, de gjorde han verkligen!
Jag såg först inte att de va han! Håret va avrakat o först trodde jag att Carro sagt fel när hon berättade att en "kompis" stod och väntade på mig utanför...
När jag väl fattade vem de va slog jag händerna för min mun och utbrast högljudt "De e ju min lillebror!"
Kul va de. De tyckte Vigge oxå. O tjejerna på jobb, som som vanligt när tjejer ser Vigge tyckte såklart att han va snygg... o faktiskt så såg han bra ut även utan hår (jävla snorunge som klär i allt!) - Bättre än jag trodde!

Imorgon blir de kräftskiva hos familjen Lundborg i Höllviken, superkul!
Vad det blir idag? -Ännu inte bestämt!

Yrpanna va vad jag var igår.! Det e ju fakitskt idag som det är 8 dagar kvar till flytten...
Vet inte varför, men de kändes verkligen som torsdag igår.

Idag är de tvätt som gäller. O vila... Mycket som hänt de sista dagarna, men om de borde skrivas om i bloggen vet jag inte... Kanske borde jag ändå, för ilska e något jag känner mycket av just nu. Jag känner mig kränkt och trampad på.
Jag vet om att om personen i fråga som jag är ovän med läser detta förstår hon precis vad det handlar om...

Hon vet nog att jag inte alls e arg på henne för något hon inte valt att göra. Jag är irriterad över konsekvenserna detta ger.
Jag tror att hon blev så fruktansvärt arg på grund av att hon vet om att hon gör fel, att hon, och ingen annan e den enda som kan göra något åt detta.
Jag tror att hon innerst inne vet att hon inte är världens mittpunkt. Att hon insett de, men inte vill erkänna. Varken för sig själv eller någon annan att det e så!

Jag kan inte stötta någon jag tycker utnyttjar saker o ting, människor och deras känslor.
Jag kan inte heller vara nära vän med någon jag inte får lov att ha åsikter i närheten av.
Jag måste faktiskt oxå få säga vad jag tycker, även om hon inte alltid håller med...

Kanske är det jag som är en dålig vän som inte klarar det.
Kanske borde jag skämmas över att jag irriterar mig över saker som denna.
Kanske e de så... Men efter många år av samma visa så vågar jag äntligen visa.
Efter många bråk och hårda ord så står jag för första gången fast vid vad jag tycker.
Jag kan inte själv gå å må dåligt för att någon annan ska må bra.

Ofta känns det som att hon inte lyssnar.
Att hon inte litar på mig.
Och kanske gör hon rätt i att inte göra det. För med hennes hypokondri och tvångstankar så får jag ibland spä på och lova saker jag kanske inte borde lova...
Hon kan ha ont i huvudet, hon kan ha hosta, ont i revbenen, mensvärk eller ha ett blåmärke,  men de handlar aldrig om smärtan. De handlar om döden.
Hon går upp i falsett, frågar om och om igen om jag lovar henne att hon inte kommer att dö. att hon inte har hiv, cancer eller något annat som kommer göra så att hon dör.
Om jag skulle sagt att jag inte vet, men inte tror så hade hon blivit helt galen. fullständigt galen!
Jag tyckte en gång att om hon trodde att det var något så var det väl lika bra att kolla upp det på sjukhuset så att hon slapp var orolig, men något sånt säger jag aldrig igen... För enligt henne var hon i princip redan död pga att även jag "trodde att det var så oxå".
Det är utmattande. De är de!
Många gånger får jag även sätta mig själv åt sidan, tala om mina negativa upplevelser och övertyga henne att killen hon e intresserad av just då inte ALLS e intresserad av mig. Jag får berätta att jag är alldeles för fet, för blond, för ful eller för dålig för att han skulle tycka om mig de minsta lilla, och även om jag inte är ett dugg intresserad av honom (för de har jag aldrig varit i någon av hennes killar) Så är det kränkande. Jag får se ner på mig själv och ta upp saker som jag e missnöjd med. Som jag egentligen bara vill lägga åt sidan.
De e jobbigt. som fan, men jag gör det gärna för en vän, däremot kanske inte mer än någon enstaka gång.

Detta har nåt en gräns.
Det har faktiskt det, för jag bryr mig om henne, väldigt väldigt mycker, men i slutändan måste jag bryr mig mer om mig själv, och om hon inte kan förstå det så är det nog, precis som hon sa, dax att sätta - "Punkt"!

8 dagar till flytten nu. Tiden går snabbt, dock inte tillräckligt snabbt!

Idag stundar jobbet igen, och även om jag inte ser fram emot det speceillt mycket så får jag iaf reda på hur min sista vecka ser ut... Det ska bli intressant, bara håller alla tummar som bara går för att jag ska få någon tid över att börja packa!

Jag har fått ordning på en hel del som jag vill sälja/slänga, jag vet bara inte när, hur eller var detta skulle ske!
Jag har inte börjat packa eller städa eller planera ett dugg utöver just de!
Vet om att jag borde börja, men vet inte var!
Någon som har några ideér? - Det är så mycket som jag behöver i vardagen, ju!

Både jag, Rasmus och nu minstingen i familjen, Victor, har valt att efter skolgången upptäcka om inte sveriges norra delar så även världen.
Jag valde att i 3 säsonger jobba uppe i Idre - Något som helt o hållet vände upp o ner på mitt liv... För med fest, nya vänner och massor av äventyr kom även tryggheten - i mig själv och i livet!
Mellanbrossan, den skötsamma o lugna valde att åka 1000tals mil o landa i Santa Barbra - Kalifornien för att plugga, festa, träffa nytt folk o komma bort från tryggheten.
Nu har även lillebrossan åkt! Inte speciellt långt, men dock! Han ligger i lumpen i närheten av sthlm, och även om han bara varit där i drygt en vecka så saknar jag lill-skiten väldigt mycket!

Nu när jag e hemma på trygg mark, Ralle har sin underbara Maria och livet mer eller mindre planerat så känns det på något sätt tråkigt att Vigge ännu inte har upplevt allt galet som får en att slappna av och hitta sin plats...
Kanske måste jag ge honom sin tid oxå, för det e viktigt! - Det borde jag om nån veta!
Jag bara saknar honom, precis så som jag gjorde me Ralle när han va borta, och precis som (förhoppnigsvis) dom gjorde me mig när jag va borta!
Tur e iaf att han kommer hem på torsdag. De känns väldigt kul, för han e trots allt minstingen. De lilla barnet Vigge. Han som inte klarar sig själv i stora världen på grund av att han e så liten... E det inte så? - Så e det iaf för mig! För storasystern.
Jag vet ju om att han e 19, att han e starkast i familjen. En riktigt tuffing med vilja av stål! Jag vet om att han klarar saker bättre än jag ibland kanske tror, men för mig kommer en del av honom alltid vara lilla "titor" (som han kallade sig själv) med långt lockigt hår, utstående tänder och tårar som rinner ner för kinden varje gång mamma inte va där...




Älskade galna familj - Lill-Victor o Pappa på Victors student!

Oxå va vi inne i augusti...
Tiden går just nu sjukt fort, o enligt mig e de inget annat än positivt! För då e de snart dax för skolstarten och flytten... De två grejerna som jag längtar mest till just nu!

Augusti är ju även månaden man ska kränga kräftor, något som jag älskar o har gjort sen jag var barn.
Inte bara kräftorna, utan hela känslan. hattar o pynt o en lycklig skara som sjunger fjantiga sånger o skålar i snapsar!
Jag hoppas även om flytten e nära och vi har mkt att göra just nu att vi ska kunna klämma in en kräftskiva.
Har ni planerat någon? - Bjud oss! =)